Klubb Perfektion

Årets första

2012-01-21T18:53:00.004+01:00

Ikväll är det dags för årets första livemusik för min del. Ska gå och titta/lyssna på Duvchi på Popidyll här i Kalmar. Ska bli kul. Turtleduvs är ju ruskigt bra så det ska bli intressant att se/höra vad herr Duvsjö mer har att bjuda på.

På tal om sånt som är ruskigt bra så sitter jag just nu och lyssnar på First Aid Kit. Mycket trevligt.

Att jag ska iväg ikväll betyder dock att jag missar årets P3 Guld, så ni får tala om ifall det är något uppträdande (eller något annat) som är så bra att jag måste kolla upp det på Play.

Filmtips

2012-01-15T19:21:00.004+01:00

Imorgon (måndag) visas en riktig kalasfilm på tv på eftermiddagen. Det är SVT som visar den gamla fina 40-talsrullen Lilla Märta kommer tillbaka eller grevinnans snedsteg eller den vilda jakten efter den hemliga dokumentet (i tablån dock endast angiven som Lilla Märta kommer tillbaka). Själv kommer jag med all sannolikhet tyvärr att vara i skolan när den visas men ni som har tid måste bara se den, det är snudd på lag på det.

Som bekant har jag en lite fäbless för gamla svenska filmer och Lilla Märta kommer tillbaka är sannerligen en av dem jag roas mest av. Det räcker ju egentligen att läsa följande utdrag ur en recension från tiden för att förstå hur fantastiskt den är: "Hasse Ekman har låtit spexstilen dominera alltigenom och långa stunder hör man inte dialogen för de skrattparoxysmer som tvingas på en -- Gunnar Björnstrands inspektion av Ekman-Järrels förläggning, besöket hos nazistligan var bara det två episoder som höll på att ta död på en" (varför förmuleras förresten inte recensioner så längre?). Så titta, det vore synd och skam att missa den!

SVT 1, 14.40 imorgon alltså.

Utställningen

2012-01-10T19:34:00.009+01:00

Eftersom jag gjorde så skamlös reklam för vernissaget igår här i bloggen måste jag naturlgitvis bjussa på lite bilder och tankar kring det vi ställde ut:

Det vi gjort är alltså att vi skapat ett koncept för en gift shop på Designarkivet. Redan tidigt kom vi in på spåret att det skulle bli en tallriksbutik och efter ett tag börjad vi fråga oss vad en tallrik egentligen är, vad som kännetecknar en tallrik och så vidare. Vi kom då in på tanken att leka lite med formerna och undersöka vad som händer om man helt låter formen ta över funktionen. Helt enkelt en sorts antifunktionalism eller dysfunktionalism. Utifrån den tanken byggde vi sedan hela butikskonceptet och formulerade den berättelse som också ingick i uppgiften att skriva (om jag känner mej på gott humör och mina gruppkollegor inte invänder kanske den också dyker upp här vad det lider). Samtidigt gjorde vi det också lite som en drift med, eller kanske snarare kommentar till, überhippa designbutiker och dess publik. Helt enkelt eftersom det vore den typ av butik vi tänker skulle kunna sälja den här typen av estetiskt coola men praktiskt helt oanvändbara tallrikar. Därav ställde vi exempelvis dit en kulram istället för en kassaapparat för att relatera till den vurm för det ursprungliga, naturliga och gammeldags som rått de senaste åren (kulramen syns dessvärre inte på bilderna men den står på podiet som skymtas längst till vänster på den översta bilden). Av samma skäl hade vi från början planer på att även ha ett tråg eller en ho (med tanken att nästa stora trend skulle bli att helt enkelt flytta måltiden från bordet och börja äta ur tråg istället) men det tog vi bort då vi insåg att vi inte riktigt hade tid till att bygga det. Tallriset på golvet är också intressant ur den aspekten, det symboliserar dels vurmen för det naturliga men precis som tallrikarna är det också väldigt opraktiskt även om det är rätt fränt med ett tallrisgolv. Det kan också tilläggas att tallrikarna på bordet är tänkta som en sorts huvudkollektion, som ni ser på bilderna ser man fler exemplar av klotet och konen på podiet i fönstret, medan tallrikarna på podierna är tänkta som lite mer unika one of a kind-tallrikar. Dock är det viktigt att påpeka att det är butiken som helhet och inte bara tallrikarna som är verket. Butikens namn är Cirkus och det är alltså logotypen som syns i fönstret.

Utställningen pågår på Designarkviet i Pukeberg (Nybro) fram till åtminstone mitten av februari, antagligen lite längre. Kika gärna in där om ni har vägarna förbi, så får ni även se de andra gruppernas projekt (de har tagit fram koncept för hur arkviet kan se ut i framtiden samt ett koncept för att visa upp arkivets samlingar).

PS. Utställningen har genomgående fått fina recensioner och kommentarer i de medier som närvarade vid vernissaget vilket ju är kul, dock finns ingen av de recensionerna/artiklarna online så jag kan tyvärr inte länka.

Hejdlös reklam

2012-01-09T07:00:00.002+01:00

Idag klockan 17.00 har min klass vernissage för en utställning på Designarkivet i Pukeberg (Nybro). Skulle någon här osannolikt nog ha vägarna förbi Nybro så är ni naturligtvis hjärtligt välkomna att kika in.

Information om utställningen

Tillbaka till vardagen

2012-01-04T23:47:00.003+01:00

Åkte tillbaka till Kalmar igår efter att ha varit uppe i Karlskoga över jul och nyår. Nu är det hårdköra med hemtentan som gäller fram till lördag, sen har vi vernissage på en utställning vi gör på en kurs i skolan på måndag, en caseuppgift lämnas ut på tisdag och den ska vi hålla på med i en vecka, och sen börjar vårterminen ganska omedelbart efter att caset är redovisat och klart. Det blir med andra ord ganska intensivt ett tag framöver.

Jul och nyårshelgerna var hur som helst trevliga. Ganska traditionellt firande både jul och nyår. Släkt, julmat och paket på jul. Vänner, vin och fyrverkerier på nyår. Som det ska vara.
En stor del av mellandagarna ägnades åt att spela NHL på morsans och farsans wii. Och när jag inte gjorde det drack jag julmust, åt skinsmörgåsar och hade det allmänt trevligt. Hann med några matcher på TP också, jag vann alla. I ärlighetens namn började jag lite på hemtentan också, det känns skönt att jag hade den disciplinen och har några sidor färre som behvöer skrivas nu.

Nyårsskivan!

2011-12-31T11:37:00.002+01:00

Nu är den klar, låtlistan till årets traditionella nyårsskiva. Tänkte att jag skulle dela med mig av den:

1. Peter Bjorn and John - I Know You Don’t Love Me
2. Those Dancing Days - Fuckarias
3. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes
4. Mattias Alkberg - Lys Upp Mig Som En Stjärna
5. M83 - Reunion
6. Mauro Scocco - En Döende Sort
7. Amanda Mair - Doubt
8. Lykke Li - I Follow Rivers
9. Säkert! - Weak is the Flesh
10. Deportees - Islands & Shores
11. Jens Lekman - Waiting For Kirsten
12. Armand Mirpour - I am a Volcano
13. Invasionen - Demonerna
14. My Morning Jacket - Holdin’ On To Black Metal
15. Serenades - Birds
16. Bob Hund - Popsång (Mot Min Vilja)
17. Kriget - Düüm
18. Les Big Byrd - Zig-Smile
19. Anton Kristiansson - Atomvinter
20. Svante Thuresson - Columbus

I år finns skivan för första gången också som Spotifylista, så varsågoda: Remmens Nyårsskiva 2011

Och som en extra bonus bara för att det är nyår kan jag meddela att jag numera finns på Twitter. Ni är, naturligtvis, mer än välkoma att följa mig där.

God Jul!

2011-12-24T11:33:00.002+01:00

Täntke önska alla en himla god jul så; God jul allihopa! Hoppas alla har en strålande trevlig dag!

Vinterchock

2011-12-22T12:58:00.001+01:00

Sitter på tåget på väg mot Karlskoga för att fira jul. Synen utanför fönstret kan nog lite kvällstidningsaktigit bäst beskrivas som vinterchock. I Kalmar har vi knappt sett skymten av någon snö mwn här, någonstans i det inre av Småland susar tåget fram i ett bländande vitt - och oerhört vackert - vinterlandskap.

Och som en extra bonus finns det supersmarriga chokladkakor i fruktkorgen på tåget.

Sista inlämningen före jul

2011-12-20T19:30:00.006+01:00

Idag blev jag färdig med den sista inlämningsuppgiften innan jul. Det satte också punkt för att par ganska intensiva veckor där framförallt förra veckan innebar väldigt mycket arbete. Känns hur som helst skönt att ha det färdigt (och att den kursen är avklarad) och att kunna ta lite ledigt över jul. Blir dock ingen särskilt lång julledighet, redan i mellandagarna är det dags att ta tag i hemtentan i ledarskapskursen. Men det är då det, först ska det som sagt bli skönt att ta ledigt några dagar.

Har ni önskat?

2011-12-15T00:05:00.003+01:00

Har ni önskat någon låt på Musikhjälpen ännu? Vad önskade ni i så fall (eller har tänkt önska)?
Själv önskade jag Francoise Hardys fina Voilà häromdan, det behöver spelas fler franska sånger om olycklig kärlek på radio. Dock verkar den inte ha spelats ännu om man tittar igenom låtlistorna på hemsidan.

Ruskväder kräver åtgärder

2011-12-08T23:58:00.001+01:00

Det mer eller mindra ösregnar ute och det blåser som tusan. Måste nog motveka den höstruskiga känslan med att spela lite julmusik. Det är ju trots allt bara lite drygt två veckor kvar till jul.

Decembertradition

2011-12-01T23:49:00.003+01:00

Det har blivit december igen. Något som innebär att diverse adventskalendrar dyker upp på internet. Exempelvis den här som bygger på visuella ordvitsar. Jag har följt den i några år och kan fortfarande inte bestämma mig för om den är briljant eller bara fånig.

Ett första urval

2011-11-28T23:54:00.002+01:00

Hörde på kulturnyheterna att det första urvalet till Nordic Music Prize är klart. De svenska kandidaterna var väl på ett ungefär de väntade (Anna Ternheim, Jonathan Johansson, Loney Dear, The Field, Mattias Alkberg, Lykke Li, Anna Järvinen, Deportees, Veronica Maggio, Goran Kajfes). Känns väl som ganska stabila och fina val tycker jag. De andra ländernas kandidater kan jag dock inte riktigt uttala mig om då det väl är sisådär en eller två per land som jag överhuvudtaget har något hum om hur de låter. Fast det spelar nog ingen större roll, med tanke på att juryn består av mestadels britter och amerikaner lär väl den svårt överskattade Björk vinna.

Just att juryn har nästan bara brittiska och amerikanska medlemmar (Andres Lokko är enda undantaget) är i mina ögon både en styrka och en svaghet. Styrka i så måtto att man förhindrar att ledamöterna av någon sorts omedveten patriotism lägger sina röster på kandidater från ”sitt” land, och även om det med stor sannolikhet inte skulle hända så undviker man alla spekulationer liksom. Lite samma grej som att man inte har en domare från något av länderna som möts i sportsammanhang. Man försäkrar sig helt enkelt om att det blir en opartisk bedömning. Svagheten är dock att de bidrag där det sjungs på något av de nordiska språken och där texten är en viktig del (exempelvis Alkberg eller Järvinen) mer eller mindre blir ”diskvalificerade” eftersom jurymedlemmarna inte fattar texten. Kanske borde man istället låtit halva juryn bestå av representanter för de nordiska länderna (en från varje land) och andra halvan av så att säga utomstående.

Nåväl, själv hoppas jag lite på de svenska bidragen (mest: Lykke Li, Deportees, Mattias Alkberg, Loney Dear). Men då har jag ju som sagt bara hört några enstaka av de andra ländernas kandidater så jag vet ju inte riktigt om det gömmer sig något fint där. Ska bli intressant att se på torsdag vilka tolv som blir nominerade.

Man kan undra varför

2011-11-26T19:30:00.004+01:00

Sitter och lyssnar på skivan som följde med senaste numret av Sonic (landade i brevlådan igår) och försöker komma underfund med varför jag inte lyssnat på Azure Blue tidigare. Kommer inte på någon bra förklaring.

Undrar förresten som Azure Blue (tidigare Irenemannen Tobias Isaksson) tagit sitt artistnamn från den legendariske Disneyskurken Azur Blå. Gissar på att det inte är så.

Lägesuppdatering typ (och ikväll blir det Dante)

2011-11-18T19:03:00.004+01:00

Glömde kanske nämnda det men jag var alltså uppe i Karlskoga förra helgen (kom tillbaka till Kalmar i söndags). Det var trevligt. Åt tårta, fick lite paket (några skivor, någon bok, lite sånt man behöver helt enkelt), spelade lite NHL på morsans och farsans wii (jag var, naturligtvis, grym).

Nu sitter jag och lyssnar på M83 (bra skit, som bekant), sippar på ett glas vin och ska lite senare ikväll gå och se Dante på fina klubben Popidyll. Ska bli trevligt, var alldeles för längesedan jag såg något live känner jag så det är lite på tiden.

Himla fint

2011-11-15T19:31:00.001+01:00

Såg precis det här på PSL:

Så himla fint!

Tips?

2011-11-13T11:33:00.000+01:00

Håller på med ett litet projekt i skolan där vi skulle behöva musik som är så konstnärlig, framåtskirdande och/eller konstig att det blir olyssningsbart (tänk typ avantgardistisk jazz och dylikt). Någon som har några tips?

Stressveckorna är över för den här gången

2011-11-09T17:22:00.004+01:00

Igår lämnades midtermuppgiften in. I och med det tog också den ungefär två veckor långa period med tokmycket skolarbete slut. Det är visserligen en hel del att göra framöver också, men det blir åtminstone lite lugnare den närmsta tiden. det känns skönt.
Kommer antagligen åka upp till Karlskoga över helgen. Ska åka dit och få födelsedagspresenter av släkten är tanken. Kanske går jag ut någonstans och dricker lite öl också, beror nog på om jag lyckas övertyga mina vänner däruppe om det utmärkta i den idén.

Nu däremot, eller i alla fall om en liten stund, ska jag gå iväg på teater. En gammal Shakespearepjäs i modern miljö. Kan nog bli trevligt.

Arbetsam vecka väntar

2011-10-30T23:41:00.004+01:00

Veckan som kommer, den som börjar om ungefär 20 minuter alltså, kommer jag ha svinmycket att göra i skolan. Först tre långa heldagar med workshops måndag-onsdag, och sen två relativt omfattande skriftliga grejer som ska lämnas in i början av veckan efter. Allt sammantaget så är det ganska mycket som har pressats in på en och samma vecka. Kan bli arbetssamt.
Nåväl, tänkte mest bara att jag skulle förvarna om att det kan bli lite si och så med uppdateringarna här närmsta veckan eller så.

Tjugosex

2011-10-27T19:57:00.003+02:00

Kan meddela att eder bloggare (jag alltså) fyller år idag. Alla som önskar har officiellt tillåtelse att gratulera.
Har dock inte varit något större firande, är så galet mycket att göra i skolan just nu så det finns liksom inte riktigt tid eller möjlighet för några excesser. Men jag har lyssnat på lite trevlig popmusik och tog ett glas vin till maten så lite småfirande har det blivit ändå. Lite stillsamt sådär i all enkelthet. Sen får jag fira "på riktigt" med säkten och sånt där lite längre fram, när jag har tid att åka upp till Karlskoga (det är ju där släkten finns).

Deportees på posten

2011-10-18T23:55:00.002+02:00

Fick Deportees nya skiva på posten idag. Det kändes lite härligt. Kom dock hem så sent idag (är/har varit sinnessjukt mycket att göra i början av den här veckan) så jag har tråkigt nog inte hunnit lyssna på skivan. Men det känns fint att ha den hemma i alla fall.

Det här lyssnar jag på just nu

2011-10-14T14:59:00.003+02:00

Känner att jag borde uppdatera lite här. Fast eftersom jag inte kommer på/orkar fundera ut något spännande att skriva här tar jag den enkla (nåja) vägen och ger er en Spotifylista med 14 sånger jag lyssnat en hel del på den senaste tiden. Kreativ som jag är kallar jag listan något så oerhört spännande som 14 sånger 20111014, så påhittig är jag.
Vad lyssnar ni andra på för tillfället?

Oväntad men trevlig överraskning

2011-10-08T19:56:00.005+02:00

Men se där, eder bloggare har gått och vunnit en tävling. Det hör inte direkt till vanligheterna så det tycker jag var trevligt. Kul rentav. Ska nog fira vinsten med att kolla om jag har något godis hemma, och leta fram någon bra skiva att lyssna på naturlgitvis.

Och sjön jag skriver om i tävlingsbidraget är naturligtvis Möckeln uppe i Karlskoga. Har aldrig fått någon klarhet i varken om rykten om Boforsdumpningarna eller legenden om kyrkklockan stämmer, men det var sådant det pratades om när jag var liten.

Putte i Parken förlorar sin själ (angående flytten till Karlstad)

2011-10-08T14:07:00.004+02:00

Sådär, sisådär två veckor försenat kommer här några tankar, synpunkter och funderingar kring beskedet att Putte i Parken flyttar till Karlstad. Notera dock att jag inte följt vad som sagts om ämnet i lokalmedia uppe i Karlskoga mer än dagarna precis efter beskedet.

När beskedet om Putte i Parkens flytt kom var det en chock. Min initiala reaktion var besvikelse, bitterhet och en känsla av overklighet. Visst har den första chocken och den initiala besvikelsen lagt sig en smula men jag tycker fortfarande att det var ett förbaskat trist besked.

Redan från början hade jag dock känslan av att det var ett väldigt konstigt beslut. Att först uttala sig om att man börjat få en väldigt bra infrastruktur på området och att alla är supernöjda till att bara ett par månader senare gå ut med att man flyttar festivalen. Jag fick, och får fortfarande, inte riktigt ihop det. Nu har jag haft ett par veckor på mig att smälta det hela men ju mer jag funderat på det, desto mer oförklarlig känns flytten. Av flera skäl.

Exempelvis bör man komma ihåg att det geografiska läget i Karlskoga renderat publicitet i såväl Örebrobaserade medier som Värmlandsditon. I och med flytten till Karlstad tappar man antagligen mycket av exponeringen i de Örebrobaserade medierna. Det är väldigt många ”contacts” man går miste om där. Man får således svårare att nå ut med sitt budskap till lika många människor. Ur geografisk synpunkt ligger faktiskt Karlstad lite sämre till än Karlskoga överhuvudtaget. Visst blir ”hemmaplan” större men å andra sidan krymper närområdet rejält. Vi ska minnas att står man i Karlskoga har man både Karlstad och Örebro inom en radie på sisådär 6-7 mil, och dessutom finns både Västerås och Eskilstuna inom ungefär 15 mil. 6-7 mil från Karlstad finns Årjäng. Inget ont om Årjäng, jag har aldrig varit där så jag kan inte uttala mig om orten i fråga, men det finns ju ganska många fler människor i Örebro än i Årjäng.

Man skulle också kunna hävda att det är svårt att göra en festival i en ort dit man inte har någon naturlig koppling. Man kan inte de lokala koderna och vad man kan eller inte kan göra och så vidare. Det kan förvisso ses som en petitess i sammanhanget men det påverkar ändå i någon mån. Samtidigt ska man inte underskatta tendensen att man kan få människor att arbeta lite hårdare och brinna lite mer om man gör ett arrangemang på sin hemmaplan än om man lägger det någon annanstans.

När beskedet om flytten kom hävdade Lagerstam att Karlskoga är för litet för att man ska kunna växa och bli större. Det är ett argument jag inte köper överhuvudtaget, och som nog många med mig ser som en dålig ursäkt. De flesta är ju trots allt bekanta med såväl Emmaboda som Hultsfred vilka båda är betydligt mindre än Karlskoga (Hultsfred som festival har kanske inte gått lysande på senare år men orten som sådan klarar galant att stå värd för en festival med en bit över 30 000 besökare).

Min största invändning mot flytten är dock att Putte i Parken genom att flytta förlorar sin själ. Putte i Parkens själ och identitet har till stor del hängt ihop med Karlskoga men framförallt med festivalområdet på Rävåskullen. Faktum är att festivalområdet varit en av Putte i Parkens största tillgångar, om inte den allra största till och med. Inget har varit lika synonymt med PIP som Dalenscenen, skogen och backarna. Festivalen har ju till och med tagit sitt namn från platsen där festivalområdet funnits (varför man kan hävda att det nu skulle kunna vara klädsamt om festivalen bytte namn då den ju inte längre finns i parken). Så sent som i våras skrev jag en uppsats* som handlade om Putte i Parkens varumärke och varumärkesidentitet. Som vissa av er säkert vet är ju inte en uppsats ”över” bara för att den är inlämnad, försvarad och godkänd. En uppsats skrivs under tidspress och inte sällan kommer nya insikter en tid efteråt när pressen släppt och man har haft tid att smälta och bearbeta material och resultat ytterligare. När man har 5-10 veckor på sig (beroende på nivå) för att genomföra en undersökning, bearbeta det insamlade materialet, formulera en relevant teoretisk analys, komma fram till välgrundade slutsatser och dessutom få ner allt på papper blir det ju lite som det blir. Det är förklarligt att många insikter slår en först efteråt. Vad jag vill ha sagt med det är att även om det inte nämndes särskilt mycket om festivalområdet i uppsatsen har det ju mer jag reflekterat kring uppsatsen och dess frågeställningar och ju mer resultaten såväl som den insamlade empirin legat och marinerat i bakhuvudet stått klart att festivalområdet i hög utsträckning är Putte i Parkens själ och viktigaste tillgång. Det är vad som till stor del förknippas med Putte i Parken. Men också något som utmärkt festivalen gentemot dess konkurrenter.
Framförallt Dalenscenen har varit väldigt viktig för Putte i Parken. Den har, på sätt och vis, symboliserat och sammanfattat hela festivalen. Och ja, jag erkänner, jag är lite bitter över att aldrig igen få ställa mig i botten av dalen, denna naturens katedral, för att avnjuta en stämningsfull konsert. Jag har länge velat se exempelvis Fever Ray eller något liknande suggestivt och stämningsfullt en kolsvart natt i dalen. Nu lär det tyvärr aldrig hända.

Jag har nu diskuterat varför jag tycker det är en dålig idé att festivalen flyttar (bortsett från att jag är från Karlskoga och är därför är allmänt besviken), men jag tänkte också nämna några ord kring hur festivalledningen arbetat med kommunikationen kring det hela. Något jag personligen tycker de skött ganska dåligt.**

När beskedet om flytten kom var det många som uttryckte sin besvikelse genom att i hårda ordalag klandra Lagerstam personligen (aka personangrepp). Inte minst på Putte i Parkens facebooksida. Det fick en person som arbetar, eller åtminstone tidigare har arbetat, inom organisationen att gå in och i princip be de som hade gjort sådana uttalanden att dra åt helvete. Han gjorde det visserligen som privatperson men det är ändå högst olyckligt. Att någon som arbetar/arbetat inom organisationen går ut och i princip skäller ut folk som skyller på Lagerstam är rent ut sagt bedrövligt. Hade han gjort det som enbart vän och privatperson hade det varit en sak men i och med att han jobbar (eller åtminstone har jobbat) inom organisationen ska han inte göra det. Det skapar bara en bild av en organisation som inte kan ta kritik. Sen håller jag i sak med om att personangrepp och otidigheter absolut inte är något bra sätt att visa sin besvikelse eller ilska på. Men som organisation bör man vara på det klara med att ett besked såsom detta kommer röra upp känslor och göra många väldigt besvikna, då måste man vara beredd på smädelser och ilska. Dessvärre är det så många åtminstone till en början reagerar. I ett sådant läge är det absolut fel väg att gå att offentligt skälla ut människor som visar sin besvikelse på detta sätt. Att göra så skapar istället en bild av en kall och oempatisk organisation. Vilket i just det här fallet är helt på tvärs med hur Putte i Parken vill framstå, som glatt, härligt och allmänt mysigt. Hade personen ifråga absolut velat påtala det olämpliga i att i mer eller mindre hårda ordalag klandra Lagerstam personligen hade det varit mycket bättre att bemöta det på ett mjukare sätt, där man visar förståelse för människors besvikelse, ilska och förtvivlan men påpekar att smädelser och personangrepp kanske är att gå över gränsen.

Fast å andra sidan ska man kanske inte vara förvånad över ett utspel som det ovan. Hela den här grejen har, åtminstone av det jag sett från min horisont här nere i Kalmar, skötts fruktansvärt illa ur ett PR-perspektiv. Om vi antar att det är sant som det stod i Kurirens nätupplaga ett par dagar efter beskedet att anledningen till flytten är att kommunen är ovillig att bidra med pengar hade det varit betydligt bättre om festivalen först gått ut med att risken fanns att de skulle vara tvungna att flytta om inte kommunen sköt till pengar, naturligtvis tillsammans med en uträkning av hur mycket extra intäkter och andra värden festivalen skapar för kommunen för att inte framstå som gnällig och girig. Hade kommunen då inte skjutit till mer pengar och flytten blivit en realitet hade det varit kommunen som framstått som the bad guy. Nu är det istället festivalorganisationen som framstår som kall och girig, som blivit the bad guy och vars image som mysig och härlig fått sig en törn.
Sedan kan man naturligtvis diskutera huruvida det är rätt att kommunen ska skjuta till pengar eller inte. Den diskussionen kommer jag inte ge mig in i utan det jag vill lyfta fram här är hur Putte i Parken kunde/borde ha agerat för att åtminstone i någon mån mildra den kritik de garanterat skulle få när de tillkännagav flytten.

Ytterligare ett skäl till varför jag tycker det hela sköts ganska dåligt ur ett kommunikations- och marknadsföringsperspektiv är att det hela tiden funnits en känsla av att festivalen inte varit helt ärlig med skälet till flytten. Att det finns orsaker vi inte fått veta och att saker och ting hemlighållits. Det är mycket möjligt att det verkligen är så att man vill ha mer pengar av kommunen och det är skälet till varför man flyttat, men i och med att man först lade fram det faktiskt ganska usla argumentet om att Karlskoga är för litet för att festivalen ska kunna växa skapades redan där en misstro och en misstanke om att det ligger något mer bakom. Det väcker känslor och funderingar kring om man verkligen kan lita på organisationen. Vilket även flytten som sådan gör. Jag tror många i Karlskoga kände sig en aning svikna när de fick beskedet om flytten. Att de investerat både tid, energi, pengar och stolthet Putte i Parken men blev lämnade precis när det skulle börja betala tillbaka sig på riktigt. För att återkoppla till det jag nämnde i början framstår framförallt 180-graderssvängen från supernöjda till flytt som märklig. Den skapar en mängd frågetecken kring vad som har hänt under de 2-3 månader som gick mellan festivalen och flyttbeskedet.

Hur påverkar då Putte i Parkens flytt mig personligen? Tja, det mest uppenbara är väl att jag inte kommer besöka festivalen. Inte av bitterhet utan för att jag inte kommer orka åka fram och tillbaka till Karlstad om jag är i Karlskoga över sommaren. För mig har den stora fördelen med festivalen varit just bekvämligheten och närheten. Av samma skäl kommer jag antagligen generellt sett ägna festivalen i fråga mindre uppmärksamhet framöver. Varför skulle jag lägga tid och energi på att följa allt som rör en festival jag sannolikt ändå inte kommer besöka? Visst har hjärtat slagit lite extra för Putte tidigare, lite på samma sätt som man blir lite stolt över att Nobelpriset är svenskt, men nu finns ju inte längre den koppling som gjorde festivalen till något speciellt. Däremot kommer jag fortsätta följa deras marknadsföring, kommunikation och varumärkesarbete. Inte minst kan det bli spännande att se hur det påverkas av flytten.

*Uppsatsen är en offentlig handling (uppsatser på högskolenivå är det) så om någon är intresserad av att läsa den är det bara att skriva en rad i kommentarspåret eller slänga iväg ett mail till mig så skickar jag över den.

**Jag utger mig inte för att vara någon expert i ämnet, men efter alla de högskolepoäng jag samlat på mig i såväl marknadsföring som kommunikation borde jag ju ha några kunskaper i alla fall (det är fritt fram att såga mig om ni tycker jag har fel, men gör det i så fall sakligt).

Haft fullt upp

2011-10-02T19:55:00.005+02:00

I samband med förra veckans nyhet att Putte i Parken flyttar skrev jag att det skulle komma ett längre inlägg med funderingar och tankar kring nämnda flytt. Har dock haft så fruktansvärt mycket att göra senaste veckan - det har varit inlämningsuppgifter och sånt som har varit tvunget att fixas - så jag har inte haft tid att sätta mig och skriva ihop det hela. Men det kommer dyka upp här någon gång under kommande vecka.

På tal om något helt annat så är min favoritlåt just precis den här veckan nog Dum Dum Girls fina Beedroom Eyes, den sätter sig som tapetklister i huvudet.

Nu fick jag post

2011-09-23T13:16:00.003+02:00

Precis nu såg jag brevbäraren gå in genom porten med nya numret av Sonic handen (jag råkar bo precis brevid porten så när jag sitter här och vrider på huvudet kan jag ibland se folk som är på väg in). Yay för det. Ska genast gå ut till postfacket och se vad Sonic har att bjuda på den här gången.

Fruktansvärda nyheter

2011-09-23T01:21:00.002+02:00

Hörde precis den fruktansvärda nyheten att Putte I Parken flyttar till Karlstad. Jag befinner mig, inte minst i egenskap av karlskoging, i chock och förtvivlan. Festivalen förlorar sin själ och jag har med största sannolikhet satt min fot på festivalområdet för sista gången.

Ska försöka samla tankarna till ett mer genomtänkt inlägg i ämnet någon gång under helgen. Just nu är jag, som sagt, i någon sorts chocktillstånd.

Väldigt bra

2011-09-21T16:37:00.002+02:00

Ni har väl inte missat att Jens Lekmans nya EP An Argument With Myself finns på Spotify sedan några dagar tillbaka. Lyssnade igenom den igår och jag är ytterst förtjust, den är väldigt bra. Just nu gillar jag nog Waiting for Kirsten bäst av sångerna på skivan. Mest för den fantastiska texten som är sådär typiskt Lekmanskt både underhållande och tänkvärd. Nu måste jag bara vänta på att studiemedlet kommer så jag har råd att köpa cd:n.
Har ni lyssnat på EP:n? Vilken av sångerna gillar ni bäst?

Vinylhörnan del 1: Christer Larsmalm - Do you really wanna go

2011-09-17T01:05:00.003+02:00

Lovade att komma med ett inlägg här senaste fredag, och nu är det lördag sen lite drygt en timme tillbaka. Jag är en hemsk människa. Fast å andra sidan har jag ju inte gått och lagt mig än så vi kan ju låtsas att det fortfarande är fredag. Nåväl.

Dags att starta en ny serie i bloggen: Vinylhörnan.
Under rubriken vinylhörnan kommer det med högst ojämna mellanrum helt enkelt kikas på valda delar av min vinylsamling. Mestadels kommer det nog bli singlar och EP:s men det är nog inte otänkbart att ett och annat album kommer slinka med. Först ut är hur som helst Christer Larsmalm med singeln "Do you really wanna go".

Kan beskrivas som svensk hemsnickrad synthpop (nåja, på ett ungefär i alla fall) från mitten av 80-talet, från Hagfors av alla ställen. Skivan inköpt i en second hand-butik i Kristinehamn för några år sedan. Inköpt tack vare det fantastiska omslaget.
Just omslaget ser ni på bilden här ovanför och tja, bortsett från omslagets frireligiösa känsla låter väl skivan ungefär som konvolutet ser ut. Rätt lökigt, ganska töntigt och så kryddat med en bedrövlig text (”do you really really wanna go, do you really really wanna leave, when you know that I don’t want you to”) framförd på inte särskilt prickfri engelska. På så vis är det ett perfekt omslag. Eller det är nog förresten ett perfekt omslag på de flesta vis egentligen. Det är helt enkelt ett fantastiskt omslag. Det inte bara ger en känsla för innehållet på skivan, det väcker också en rad frågor. Varav den viktigaste kanske är, hur tänkte man egentligen där? Ett piano, en pingstpastor (han ser ju åtminstone ut lite som en pingstpastor med det där typiskt frireligiösa, milda leendet), vad som antagligen är tänkt att se ut som en stjärnhimmel och så Christer Larsmalm skrivet i skrivstil högst upp, perfekt!
Underbart på det lökiga, kufiga, småtöntiga sättet.

Om Christer Larsmalm vet jag dock inte mycket mer än att han gett ut den här singeln. Det enda jag hittar vid en googling är en lokaltidningsartikel från 2008. Där får man veta att han på egen hand gett ut en skiva och att han mest spelar för sin egen skull. Det är ungefär allt som går att få reda på om denne mystiske man.

För första (och sista?) gången i bloggen: Beethoven

2011-09-14T01:04:00.002+02:00

Lyssnar väldigt sällan på, och kan inte särskilt mycket om, klassisk musik (eller konstmusik som det väl heter om man ska vara petig) vanligtvis. Men så för ett tag sedan när jag var ute och promenerade och hade ipoden på shuffle dök det upp ett klassiskt stycke som jag inte ens visste att jag hade. Visade sig vara scherzot (nä, jag visste inte heller vad scherzo betydde innan jag googlade) från Beethovens tredje symfoni, den som vanligtvis kallas Eroica. Och jag fastnade rejält. Har lyssnat som en tok på nämnde stycke de senaste dagarna. Senaste idag promenerade jag exempelvis på en gångväg i ett litet skogsområde medan jag lyssnade på det, och precis när musiken blev som kraftfullast kom det en vindby i ryggen. Nästan så man skulle kunna tro att det var uttänkt på något sätt.
Nåväl, här kan ni se och höra en orkester framföra stycket jag pratat om:

Klippet är visserligen med en annan orkester än den versionen som dök upp på min ipod, men personligen tycker jag att det låter så gott som exakt likadant. Antagligen för att jag inte är van att lyssna på den här typen av musik och inte hör nyansskillnaderna.
Gillar för övrigt dirigentens sjukt stereotypa utseende med den putande (men stolta) magen, klassisk dirigentfrisyr och något pompös hållning. Så ska en dirigent se ut helt enkelt.

Återkommer senare i veckan (senast fredag) med ett inlägg om popmusik. Där vet jag ju åtminstone lite grann vad jag pratar om.

Annika är fin

2011-09-10T23:06:00.004+02:00

Ni tittade väl på Tack för musiken nu ikväll? Sweet Annika Norlin var gäst och det var, naturligtvis, fantastiskt bra. Annika är fin. Finast rentav.

Men råkade ni av någon anledning råkade missa programmet får ni se till att se reprisen eller klicka här och titta på det SVT Play (tyvärr verkar det inte gå att bädda in), det finns där till 24 oktober.
Och tro mig när jag säger att ni vill titta på det, vågar påstå att det antagligen årets hittills finaste pop-tv.

Säkert! på engelska

2011-09-08T00:01:00.004+02:00

Så, någon dag senare än jag hade tänkt kommer här äntligen några tankar kring Säkert! på engelska som landade i brevlådan förra veckan. Ingen recension direkt utan mer lite lösa reflektioner kring vad jag tycker om skivan.

Jag tycker att det är en bra skiva. Förvisso kanske mer av en kul kuriositet för oss fans än en omistlig del av Annikas utgivning, men ändå en bra skiva. Det har i recensioner påpekats att vissa nyanser och, inte minst, underförstådda meningar och konnotationer gått förlorade i översättningarna och att vissa av sångerna blir svårare att ta till sig på det nya språket. Det finns poänger i båda invändningarna. ”Buying cheap beer 3,5” blir helt enkelt inte samma sak som ”köper folköl 3,5”. Man tappar hela den associationsväv som begreppet folköl bär med sig, tonårsfyllorna, torftigheten och allt vad nu folköl representerar i vårt kollektiva medvetande. Och visst har även jag svårt att ta till mig ett par av sångerna, framförallt de från första skivan vilka jag av olika skäl håller extra nära hjärtat i deras originalversioner.
Många av sångerna fungerar dock bra också på sitt nya språk. Weak is the flesh är i princip lika bra på engelska som på svenska, Can I fungerar utmärkt även på engelska och Dancing, though funkar, något förvånande måster erkännas, även den utmärkt på engelska. Dock bör det kanske tilläggas att både Weak is the flesh och Can I är sånger jag hört tidigare (de har ju släppts som smakprov tidigare under året) jag har helt enkelt hunnit lyssna in mig på dem sedan tidigare. Allra bäst tycker jag dock att inledande November är. Det kan bero på att det är en sång som inte funnits med på någon tidigare skiva (den har dock funnits på internet) och att man därför inte haft samma relation till den som många av skivans andra sånger. Men framförallt skulle jag säga att det beror på att det är en väldigt bra låt, krångligare är det inte.

Allt som allt en väldigt bra skiva, även om känslan som sagt är mer av kuriositet för oss fans än en oumbärlig del av Annikas katalog. Har man inte lyssnat på Annika tidigare skulle jag rekommendera att man börjar från början med Introducing Hello Saferide och Säkert!.
Och ska jag ha en liten liten anmärkning på urvalet av låtar tycker jag Annika kunde ha gjort en inspelning av The Animal Fives översättning av Vi kommer att dö samtidig, ni vet den som innehåller den briljanta textraden ”Inhale, exhale, I breathe like a pervo in presence of you”, som bonusspår. Fast det, det är en ytterst liten anmärkning

Ska bli bättring

2011-09-04T23:01:00.003+02:00

Får be om ursäkt för att jag varit så kass på att uppdatera här på sistone. Har haft fullt upp med terminsstarten (jag började på ett magisterprogram i måndags) och allt vad det varit. Men det ska bli skärpning till veckan. Om inte annat så lär jag väl nämna några ord om Säkert!s engelskspråkiga skiva som jag fick hem i tisdags och nu har haft tid att lyssna några varv på.

Inget festivalbesök den här gången heller

2011-08-26T00:55:00.003+02:00

När det inte blev något Way Out West var jag lite sugen på att dra på Popaganda istället. Fast så blir det inte. Gick tyvärr inte riktigt att få ihop tidsmässigt med att jag måste vara tillbaka här nere utvilad, pigg och klar i huvudet tidig på måndag morgon (terminsstart ni vet). Usch, såpass få festivaler jag varit på den här sommaren (en) har jag inte varit på sedan 2007.
Men hoppas att ni som är där får en genomtrevlig festival, och att ni klarar er från åskovädret det hotats med för helgen. Och hälsa alla fina band/artister (mest Annika) från mig!

Underbar notis

2011-08-24T19:52:00.002+02:00

Kan bara inte undanhålla er den här lilla notisen som jag hittade när jag lite slött kollade igenom en av lokaltidningarnas hemsidor igår kväll och bara var tvungen att printscreena. Den är ju fantastisk. Det finns så mycket i den som är underbart.

Tenta imorrn

2011-08-18T23:26:00.004+02:00

Imorgon är det dags för tentan jag pluggat till under stora delar av sommaren. Det är en viktig tenta så jag hoppas att det ska gå bra. Håll tummarna för mig!

Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den här lysande versionen av en gammal Four Tops-dänga:

Det tog slut

2011-08-14T23:32:00.003+02:00

Mina gratistimmar på Spotify för den här månaden tog slut igår. Första gången det hänt för min del. Sjukt drygt. Borde nog egentligen skaffa betalspotify. Känns som att det skulle kunna vara en bra investering (även om det gör att jag missar den hysteriska veoliareklamen). Fast det får nog hur som helst vänta tills terminen har börjat och det börjar trilla in lite csn-pengar på kontot igen.
Hur tusan ska jag överleva utan Spotify så länge?

Jag borde varit där

2011-08-13T23:56:00.000+02:00

Tack PSL för att ni filmade.

Borde ha suttit på ett tåg

2011-08-11T11:32:00.004+02:00

Hade det funnits någon rättvisa i världen hade jag suttit på ett tåg mot Göteborg, med en Way Out West-biljett i fickan/väskan. Fast nu finns det ingen rättvisa så istället sitter jag här i ett gråmulet Kalmar och skriver det här. Dock måste jag väl erkänna att den värsta besvikelsen lagt sig, man har ju liksom varit så illa tvungen att acceptera att det inte blir något Way Out West i år. Med det inte sagt att det inte kommer göra ont exempelvis 19:40 på lördag när jag vet att jag borde varit där, längst fram vid staketet och sett Jarvis kliva ut på scenen, det kommer det att göra. Men den där enorma besvikelsen man kände för några veckor sedan, när det stod klart att biljetterna var slutsålda har jag någonstans ändå kommit över. Jag har nog helt enkelt haft för mycket annat att fokusera på.
Men nu när det egentligen borde ha varit dags att åka känns det naturligtvis tungt. Och risken är väl att det känns ännu tyngre när det börjar dyka upp rapporter och recensioner lite här var. Suck, jag får väl hålla till godo med Kalmar stadsfest istället. Vad är väl Pulp, Annika och Prince jämfört med Eric Saade, Rolandz och EMD-Erik? (hej bitterhet)

Oväntad besatthet

2011-08-05T01:07:00.003+02:00

När jag åkte ner hit till Kalmar i tisdags lyssnade vi på Leif Mannerströms sommarprat i bilen (fick skjuts ner av mina föräldrar). Eller ja, missade mitten eftersom vi stannade till vid ett museum utefter Göta Kanal men ändå. Hur som helst spelade han Julia Caesars hysteriska bisarrklassiker Annie från Amörka i programmet. Låten är ingalunda någon nyhet men efter att ha hört den i tisdags har jag blivit smått besatt av den. Det hysteriska vrålandet i första ordet i refrängen, den märkliga texten, pilsnerfilmsuttalet (Sviden!) som är charmigt trots att det är medvetet. Jag kan inte få nog. Det är nog min förkärlek till det gamla och lökiga (jag är ju som bekant ytterligt förtjust i just gamla smålökiga svenska filmer) som spökar igen.

Lämnar Karlskoga för den här gången

2011-08-02T00:48:00.003+02:00

Imorgon (tisdag) åker jag tillbaka till Kalmar. Har varit trevligt att vara här uppe i Karlskoga över sommaren (som visserligen inte är slut men ändå). Trots att det blivit lite mindre festande än väntat/vanligt.
Hur som helst tog jag en liten promenad förbi min gamla mellanstadieskola idag. Den numera rivna Katerinedalsskolan. Det var inte utan att det kändes en aning småsorgligt när jag såg högarna av rivningsmassor där skolbyggnaden tidigare stod. Det är trots allt en del av min uppväxthistoria som försvunnit. Började där 1996 (hann gå fyran på Rävåsen innan mellanstadiet där flyttade till Katrinedal) och slutade 1998. När jag gick där hade jag ett eget hörn där jag hängde på de raster då jag inte orkade/hade lust att vara med och spela fotboll. Trivdes där i mitt hörn där jag kunde stå och filosofera samtidigt som jag hade koll på vad som hände på skolgården. Nåväl, när jag gick förbi där blev jag lite nostalgisk och kunde naturligtvis inte undgå att komma att tänka lite på den här gamla dängan:

Inte för att varken jag eller mina dåvarande kompisar kände att vi direkt ägde världen, det var vi fortfarande för unga för, men det är en låt jag ofta kommer att tänka på när jag blir lite smått sentimentalt smånostalgisk. Den illustrerar som bekant väl känslan av att bli äldre och tänka tillbaka till en tid som förvisso inte alltid var så himla toppen men som ändå har någon sorts rosa, bekymmerslöst skimmer över sig.

Men Kalmar imorgon alltså. Ska bli spännande att se hur mycket post jag har i brevlådan. Och så ska det bli fint att få se mina kära skivor igen. Väldigt fint rentav.

Plugg, pop och slöande

2011-07-29T18:54:00.005+02:00

Känns som jag borde skriva något här, var ju ett tag sedan sist. Kommer dock inte på ett jota att skriva. Har egentligen mest plugg i huvudet för tillfället då jag som bäst håller på att plugga inför en viktig tenta jag ska skriva i mitten av augusti. Håller även på att lyssna igenom Sonics blue eyed soul-spellista, vilket är ett projekt jag nog kommer få hålla på med ett tag med tanke på listans omfattning. Har kommit sisådär 75 låtar in så jag har en del kvar. Som så ofta med Sonics spellistor finns där en hel del gött man inte hade koll på tidigare (och naturligtvis en hel del gött man redan visste att det var gött).
Annars kan jag inte säga att jag gör så himla mycket på dagarna. Pluggar, lyssnar på musik och tar det lugnt liksom. Någon sväng upp på stan (är fortfarande kvar i Karlskoga, blir nog kvar månaden ut i alla fall sen får vi se lite) emellanåt, träffa någon bekant då och då (dock inte så ofta som man skulle kunna tro, de flesta av mina gamla karlskogavänner antingen arbetar eller är bortresta). Ungefär som det brukar vara när jag är här uppe alltså.

För övrigt är jag fortfarande lite besviken/deprimerad/sur över att det inte blir något Way Out West i år. Försöker visserligen tänka lite lite positivt att den där tentan är bara några dagar efter festivalen, fast det går sådär. Hoppas dock att det ska funka tidsmässigt så jag kan åka iväg på något annat istället. Man vill ju gärna få till något fint sådär när slutet av sommaren/ledigheten närmar sig. Och nej, Stranddagarna (som tydligen är snart såg jag i lokaltidningen) är inget alternativ.

Besvikelsen är oerhörd

2011-07-21T19:30:00.003+02:00

Strax efter klockan nio imorse stod det klart. Jag kommer antagligen inte åka på Way Out West i år. Fick inte tag på någon biljett. Första gången sedan festivalen startade som jag inte är där. Besvikelsen är, naturligtvis, oerhörd. Dels för att jag missar vad som under de senaste åren blivit en av årets absoluta höjdpunkter. Men just i år kanske framförallt för att jag kommer missa Pulp. Det är ett av mina absoluta favoritband, Jarvis Cocker är en av mina största hjältar, de turnerar för första gången på väldigt länge. Jag har både febrat och peppat som fan sedan den bokningen släpptes. Och så missar jag det. Man kan bli en bitter surkart för mindre.

Hade gärna varit i Hultsfred

2011-07-14T19:41:00.005+02:00

Slår mig att det är idag "nya" Hultsfred startar. Hade gärna varit där men det passade inte riktigt i år, tyvärr. Jag bodde ett par år i Hultsfred innan jag flyttade till Kalmar så det är en festival som ligger mig varmt om hjärtat. Jag bodde precis vid stationen så ni som kommer dit med tåg kan faktiskt se mitt gamla lägenhetsfönster. Det rosa och vita (har jag för mig i alla fall) hyreshuset på andra sidan busstorget, liksom bakom det som åtminstone på den tiden var en nedlagd korvkiosk. Lägenheten näst längst till vänster på mittenvåningen (den vänstraste franska balkongen alltså). Där bodde jag. Hur som helst, är faktiskt en liten aning avundsjuk på er som är där. Festivalen har ett grymt bra program i år. Ni får berätta hur det var sen när festivalen är över.

Fantastisk avslutning på festivalen

2011-07-14T14:09:00.001+02:00

Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.

Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.

Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Stilsäkert och snyggt

2011-07-14T14:08:00.000+02:00

The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.

Betyg: 3

Jävligt coolt, jävligt bra

2011-07-14T14:06:00.000+02:00

Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!Lite kort.

Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.

Betyg: 4

Ypperligt smakprov

2011-07-14T14:05:00.000+02:00

Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.

Betyg: 3

Älskvärt liveblås

2011-07-14T14:04:00.000+02:00

Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.

Betyg: 3

Ett vackert avsked

2011-07-13T15:11:00.002+02:00

The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.

Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.

Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.

Betyg: 4

Början och slutet räddar konserten

2011-07-13T15:09:00.002+02:00

Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.

Betyg: 2

Smittande glädje

2011-07-13T15:08:00.000+02:00

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4

Uttrycket matchar musiken

2011-07-13T15:06:00.001+02:00

Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.

Betyg: 3

Fullt ös med öppna spjäll

2011-07-13T15:04:00.002+02:00

Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.

Betyg: 4

Väl genomförd konsert, fast jag kan inte genren

2011-07-13T15:04:00.001+02:00

Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.

Betyg: 3

Omtanke om publiken

2011-07-13T15:03:00.000+02:00

Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.

Betyg: 3

Blir aldrig som första gången

2011-07-12T14:29:00.001+02:00

Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.

Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.

Betyg: 4

Stabilt och kompetent

2011-07-12T14:27:00.002+02:00

Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.

Betyg: 3

Dåligt ljud stör upplevelsen

2011-07-12T14:27:00.001+02:00

Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.

Betyg: 3

Fullkomligt glödande föreställning

2011-07-12T14:24:00.002+02:00

Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrgit är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.

En elektrisk I know you don’t love me mynnar ut i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, den brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.

Betyg: 4 (men femman är nära)

Stabil indierockshow

2011-07-12T14:22:00.000+02:00

The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.

Betyg: 3

Konserten matchar solskenet

2011-07-12T14:21:00.000+02:00

Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.

Betyg: 3

Livesituationen skapar nerv

2011-07-11T13:59:00.001+02:00

Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.

Betyg: 3

Trevlig, poppigt och blommigt, men inte utan svärta

2011-07-11T13:56:00.002+02:00

Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.

Betyg: 3

Det eftertänksamma fungerar bäst

2011-07-11T13:55:00.000+02:00

Alexis Weak
Något som slår mig strax innan konserten ska börja är att publiken som samlats framför scenen är väldigt ung. Yngre än jag hade väntat mig. Bortsett från en och annan förälder uppskattar jag att jag hör till de äldsta på asfaltsplanen där festivalens minsta scen, Pipadilly (ja, jag får också obehagsrysningar av det ordvitsiga namnet), är belägen. Först blir jag lite förvånad, trodde faktiskt inte att Alexis Weaks kärnpublik var så pass ung som den tycks vara. Sedan slår det mig varför så många så pass unga samlats. Radio. Många verkar vara där framförallt av anledningen att de vill höra radiohiten 112, ett skäl så gott som något givetvis men visst är det lite synd på så rara ärtor att inte övrigt material får riktigt samma uppmärksamhet. Med det sagt så är ändå publiken entusiastisk och relativt högljudd konserten igenom. De mer partyinriktade numren är effektiva och får igång publiken med både dans och, i ett par låtar, sång. Bäst är dock de mer eftertänksamma numren då tempot dras ner en smula, exempelvis Hela havet stormar, där kommer Alexis Weaks långsamma och nästan lite slöa rapstil allra bäst till sin rätt. Och precis som väntat går den unga publiken igång allra mest på asvlutande 112, då blir det ett oerhört drag framför scenen och festen har verkligen kommit till parken. Ett extra plus i kanten blir det för att bandet utöver en DJ även består av en trummis och en gitarrist. Det skapar ett helt annat sväng och närhet än om DJ:n ensam hade backat upp. Och att konserten börjar uppemot tio minuter efter utsatt tid spelar ingen roll alls. Det är ju hiphop vi snackar om, det hör till genren att vara lite försenad.

Betyg: 3

Enformigt och händelselöst

2011-07-11T13:52:00.001+02:00

Dan Hylander
Min första tanke när konserten börjar är att bandet på scenen visar riktig spelglädje. De verkar helt enkelt ha roligt när de framför den ganska raka rock inte helt utan Sprigsteenambitioner vi får höra. Det som i de första två låtarna är ett helt okej sväng blir dock snart ganska segt och enformigt. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket varken i låtarna eller i konserten. Det låter väldigt vuxet svenskt 70- och 80-tal och mellansnacken består på sin höjd av att vi får veta vad nästa låt handlar om. Efter ungefär en kvart kommer dessutom ett ganska outhärdligt och på tok för långt soloparti, utöver ett gäng gitarrsolon får vi rentav höra ett violinsolo, och där tappar de mig definitivt. Publiken är ganska gles men de medelålders inslagen i den (och de är några stycken) tycks i alla fall uppskatta det hela. Alltid något.

Betyg: 2

Han gör sin grej, och gör det bra

2011-07-11T13:51:00.001+02:00

Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Festivalens öppningsakt är en man som gått sina egna vägar och sagt och gjort det han känner för. Stefan Sundström har inte anpassat sig efter någon mall eller varit rädd för att göra någon upprörd. Man kan tycka vad man vill om honom, hans musik och hans texter som ständigt står på de svagas sida. Men oavsett vad man tycker går det inte att säga annat än att han gör sin grej och att han gör det bra. Oavsett om han gör visor eller, som idag, rock är det alltid konsekvent genomfört och framfört på ett Sundströmskt yvigt vis med spår av såväl progg som punk och bluesrock. Detta är ett intryck som förstärks av det kompetenta och lagom skitiga band som backar upp denna eftermiddag. De piskar upp ett bra och småbluesigt sväng som blir en utmärkt start på Putte i Parken 2011. Samspelet med publiken, som även om den inte är jättestor är något större än jag väntat mig med tanke på att det är tidigt på dagen och festivalen ännu inte riktigt kommit igång, är bra och såväl Sundström som hans bandmedlemmar tycks vara på gott humör. Som extranummer bjuds vi på en cover av Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka neråt, ett låtval som väl sammanfattar vad Sundström står för som artist. En hybrid av progg, punk, vänsterideal och häcklande av översitteri och maktfullkomlighet. Allt som allt en minst sagt utmärkt start på festivalen.

Betyg: 3

Kul och tragiskt på samma gång

2011-07-11T02:37:00.004+02:00

Såg att Way Out West har sålt slut på sina biljetter. Det är naturligtvis kul på så sätt att kvalitet lönar sig och så vidare. För mig personligen är det dock en smärre katastrof eftersom jag inte hunnit köpa biljett ännu (hade tänkt göra det till veckan). Fan också, jag som var galet peppad på att se Pulp.

Putte är över för i år

2011-07-10T17:26:00.005+02:00

Igår var alltså sista dagen på Putte i Parken 2011. Känns lite trist att festivalen är över, det har varit fina dagar. Även gårdagen var således en trevlig festivaldag. Det jag såg var bra och Håkan avslutade såväl dagen som festivalen på ett strålande sätt. Ungefär så kan man nog sammanfatta lördagen.

Ska man lite kort försöka sammanfatta hela festivalen så tycker jag först och främst att det jag sett överlag varit bra. Bäst har Peter Bjorn & John, Bob Hund, The Ark, Paper och Håkan varit (inte nödvändigtvis i den ordningen, men jag nämnde dem i den ordnign de spelade), men det är flera som gjort riktigt bra spelningar (Those Dancing Days gjorde exempelvis det bästa framträdande jag sett dem göra). Tycker även arrangemanget som helhet varit riktigt bra. Det enda jag väl så här direkt efteråt har att anmärka på är att till nästa år borde man få armbandet på höger handled istället för vänster. Detta eftersom jag hör till den skara som bär en klocka på vänster handled, då blir det i allmänhet lite bekvämare att ha armbandet på den högra. Områdesmässigt tycker jag att serveringsområdet Blå Lund var ett riktigt bra tillskott, även om jag själv inte hängde där särskilt mycket (det hanns helt enkelt inte med) gillar jag konceptet skarpt. Dessutom känns det som att det passar bra in i festivalens profil och varumärke, vilket ju alltid är ett plus.
Allt som allt tycker jag det har varit en väldigt trevlig festival.
För övrigt kan vi konstatera att mönstret från förra året höll i sig. Fint väder första och sista dagen och lite sisådär väder under de två mittendagarna. Även om mittendagarnas väder var betydligt bättre i år.

Recensioner av det jag sett dyker upp här under veckan som kommer. Har inte tid riktigt att skriva dem idag (råkade sova lite för länge för att hinna med det) men från och med imorgon bör det kunna dyka upp en del.

Dags för festivalens sista dag

2011-07-09T13:41:00.003+02:00

Gårdagen var, precis som de föregående dagarna, trevlig och bra. Lär väl precis som ifjol dyka upp ett gägn recensioner vad det lider men i korta drag kan gårdagen beskrivas som att Kajsa Grytt hade oförtjänt lite publik, Sator öste sin vana trogen på, Veronica Maggio var ungefär som förväntat, Those Dancing Days fick både en bättra tid och bättre scen än sist de spelade på Putte i Parken, Manic Street Preachers var sådär och The Ark gav oss en magnifik final på kvällen. Så en trevlig dag helt enkelt.

Idag kommer jag bege mig till festivalområdet lite senare än jag gjort hittills. Har inte bestämt mig exakt när jag ska gå ännu, det får vi se helt enkelt, men senast till Movits vid åtta i alla fall. Tror de kan få till rätt skön stämning i Dalen bara vädret håller i sig och det dyker upp en del folk. Sedan blir det Lilla Sällskapet tänkte jag. Hade visserligen också gärna sett lokala Durango Riot som spelar samtidigt, men man kan ju inte få allt och eftersom jag sett Durango Riot ett par gånger förut så faller nog valet på Lilla Sällskapet. Sedan följer en magnifik trippel som avslutning på festivalen med Paper, The Concretes och, naturligtvis, Håkan.
Ni som har åldern inne för att ha tillträde till rockbaren bör aboslut inte missa Paper, tror det kan bli grymt bra. Inte heller bör Concretes missas. Känns som det finns en viss risk att det blir typ jag och tre till som kollar på Concretes i och med att Maskinen spelar samtidigt (det baserar jag på att många av festivalens besökare är ganska unga och antagligen är mer bekanta med Maskinen än med Concretes, plus att rapporterna från andra festivaler tyder på att Maskinen lockar en hel del publik i år), men förhoppningsvis blir vi i alla fall några fler än så. Nåväl, ska hur som helst blir jäkligt kul att se Concretes, har aldrig riktigt lyckats se dem live förut.

Vågar vi, avslutningsvis, gissa att Håkan blir en formidabel avslutning på Putte i Parken 2011? Finns egentligen inte mycket som talar emot det va? Inte ens vädret, just nu skiner solen och alla rapporter och prognoser tyder på att det kommer fortsätta vara fint väder hela dagen. Gött!

Återigen dags för en ny Puttedag

2011-07-08T11:58:00.003+02:00

Gårdagen var, bortsett från vädret, en trevlig dag på Putte i Parken. Peter Bjorn & John gjorde festivalens hittills bästa konsert (så bra att jag inte kunde göra annat än att gå och köpa en t-shirt direkt efteråt), stämningen var god trots regnet och det var allmänt gött helt enkelt. Nu är det dock en ny dag och med det också dags för nya bravader. Kommer inleda dagen med att se Kajsa Grytt och sen rullar det på med Sator (inte riktigt min typ av musik egentligen men de leverar alltid live), Veronica Maggio, Those Dancing Days och Manic Street Preachers innan kvällen avslutas med The Ark som enlgit ryktet åker runt med en rent magnifik föreställning denna sommar. Ska bli intressant att se Veronica Maggio på en större scen och hur hon gör sig på en sådan jämfört med den mindre scen hon spelade på under inspelningen av P3 Sommarsession igår. Those Dancing Days ska också bli kul att se, framförallt blir det spännande att höra hur materialet från nya (utmärkta) skivan fungerar live. Rent spontant känns det som att nummer som exempelvis Fuckarias och Reaching Forward kan bli vad man brukar kalla för livebomber.
Gällande väder får vi hoppas att det blir bättre än igår. Fast slipper vi bara åska kan jag acceptera lite regn. Att stå uppe på IP under åskaväder känns ju inte som någon höjdare direkt.

Dags för Puttes torsdag

2011-07-07T12:25:00.004+02:00

Årets första Puttedag är avklarad sen sisådär tolv timmar tillbaka. Det var en trevlig dag som började med Stefan Sundström på eftermiddagen och avslutades med Daniel Adams Ray när klockan hade passerat midnatt. Däremellan fylldes dagen med några trevliga konserter (recensioner kommer som vanligt efter festivalen, har varken ork eller tid för att sätta mig och skriva dem nu), några glas vin och, inte minst, riktigt kanonväder.

Men det var då, nu är det ny dag och nya äventyr väntar. Denna torsdag är den av festivaldagarna som påförhand ser allra bäst ut programmässigt. Jag kommer inleda med att se Armand Mirpour, det kan nog bli en riktigt trevlig inledning på dagen. Sen får det nog bli P3 sommarsession innan det blir en liten lucka i programmet då man kan samla krafter inför kvällen. För sen kör det igång rejält. Från att Miss Li kliver upp på scenen vid sju är det något att se i stort sett hela tiden till dess att festivalområdet stänger för natten. Wombats klockan åtta (första dalenkonserten för mig i år), Peter Bjorn & John nio, Syket halv elva, Me and My Army halv tolv och så till sist Bob Hund halv ett. Blir med andra ord ett himla springande mellan scenerna under kvällen. Både Peter Bjorn & John, Syket och Bob Hund hör för övrigt till de akter jag ser fram mest mot att se under festivalen, så det känns som det kan bli en riktig kanonkväll.
Hoppas bara att publiken på Peter Bjorn & John inte enbart består av fjortisar som vill höra "vissellåten" utan att det finns åtminstone några som är mer initierade. På tal om Young Folks kan man för övrigt undra vem som får komma och gästa på den ikväll, sist jag såg PBJ var det sweet Annika Norlin, fast det lät det nog inte bli ikväll.

I skrivande stund ser det enligt SMHI:s prognos dessutom ut som att vädret kan bli rätt trevlgit idag också. Hoppas prognosen stämmer.

PS. Från mitt fönster ser jag att Hultsfreds zeppelinare är i luften, jag gillar zeppelinare, skulle vilja ha en egen att åka runt i

Inför Putteonsdan

2011-07-06T11:37:00.003+02:00

Första Puttedagen idag alltså. Jag kommer promenera iväg till festivalområdet för att se Stefan Sundström vid tre, sen blir det ngåra timmars väntan tills det är dags för antingen Nationalteatern eller Alexis Weak (har fortfarande inte bestämt mig, får gå på stundens ingivelse helt enkelt). Rent generellt blir det faktiskt en hel del luckor ock väntan idag. Men så är denna dag också festivalens klart svagaste i mina ögon (imorgon är den, åtminstone på pappret, bästa men det återkommer jag till då). Men det ska nog bli trevligt ändå.
Hur länge jag blir kvar på festivalen idag får vi se. Förutsatt att det inte börjar regna, att jag orkar och att jag inte blir less på att vänta stannar jag nog och tittar på Daniel Adams Ray. Men skulle vädret bli dåligt eller nåt sånt går jag nog hem när Little Marbles är slut, för då pallar jag nog inte att bara vänta i (minst) en och en halv timme på att DAR ska börja.

Nåväl, nu ska jag börja ta tag i en del jag måste få gjort innan det är dags att gå iväg till festivalområdet. Vem vet, kanske ses vi där.

Puttetips

2011-07-05T12:21:00.001+02:00

Imorgon börjar alltså årets Putte i Parken. Förhoppningsvis blir det en kul festival.
Tänkte tipsa om ett par band som ni inte bör missa på festivalen. Tycker dock inte att det är nödvändigt att tipsa om exempelvis Håkan, Peter Bjorn & John, Bob Hund eller något annat som ni ändå har koll på och vet att man bör se. Istället tänkte jag tipsa om ett par andra band, sådant som kanske inte alla har koll på men som är väldigt bra och absolut inte bör missas.

Syket (Torsdag 22:30, Pipadilly)
Att beskriva Syket är inte helt lätt. På debutalbumet With Love som kom i vintras kan man höra spår av såväl indie, shoegaze, rymdrock, postrock och psykeldelia som pura popmelodier. Det enda som egentligen går att säga med säkerhet är att det är bra. Väldigt bra till och med. Sjumannabandet, som på att representera senare års framstående Umeåscen på PIP, är definitivt en av årets mest intressanta debutanter, och lika definitivt något som alla bör gå och titta på.
Syket på Spotify

Paper (Lördag 22:30, Rockbaren)
Paper är antagligen ett av de band på årets upplaga av Putte i Parken som besökarna har sämst koll på. Deras krautiga monotoni bör dock inte missas. Det är tilltalande redan på skiva, årets Mischmasch förtjänar helt klart lovorden som kastats efter den, men är samtidigt en typ av musik som har en tendens att växa ytterligare när den framförs live. Som allra bäst kommer till sin rätt när volymen skruvas upp och livesituationens nerv ger de repetitiva tonerna ytterligare laddning. Så gå och titta på Paper, det kan bli fantastiskt bra.
Paper på Spotify

Mitt Putteschema

2011-07-03T12:03:00.004+02:00

Här är då det schema som jag tänkt mig att följa under Putte i Parken nästa helg. Kommer väl antagligen bli någon minut här och där på en del annat också (det blir det ju alltid) men det här är hur planen ser ut.

Onsdag
15:00 Stefan Sundström
19:00 Alexis Weak eller Nationalteatern (beror på vad jag känner för i stunden)
21:00 Little Marbles
23:30 Eventuellt Daniel Adams Ray (beror på humör, väder, ork etc.)

Torsdag
15:00 Armand Mirpour
19:00 Miss Li
20:00 The Wombats
21:00 Peter Bjorn and John
22:30 Syket
23:30 Me and My Army
00:30 Bob Hund

Fredag
15:00 Kajsa Grytt
18:00 Sator
19:00 Veronica Maggio
(19:30 Paper)
21:00 Those Dancing Days
22:00 Manic Street Preachers
00:30 The Ark

Lördag
20:00 Movits
21:00 Lilla Sällskapet
22:00 Adam Tensta
22:30 Marcus Price & Carli (eller Paper)
23:30 The Concretes
00:30 Håkan Hellström

Fotnot: Jag ska se Paper, att de står inom parantes beror på att de i skrivande stund inte finns med på det spelschema som finns publicerat på Putte i Parkens hemsida. Gissar dock att de kommer spela på någon av de två tider på rockbaren som är angivna som TBA (fredag 19:30 samt lördag 22:30) varför det är där de återfinns i mitt personliga schema här ovan.

Rent spontant känns ju torsdagen som den klart bästa dagen. Väldigt få egentliga luckor där och tre av de band jag ser mest fram emot att se (Peter Bjorn and John, Syket, Bob Hund) nästan på rad. Även avslutningen på lördagen ser riktgit grym ut med Concretes och Håkan direkt efter varandra. Extra bonus där är ju att Maskinen spelar samtidigt som Concretes vilket borde innebära att vi slipper fulla idioter som förstör stämningen för oss som verkligen vill se Concretes. Haha, vad elitistsik och dryg jag kan vara ibland.
Svagaste dagen är helt klart onsdagen. Ganska stora luckor i programmet och knappt något man känner att man verkligen måste se. Och så blir det som det ser ut nu också den dag då man går hem tidigast.

En vecka till festival

2011-06-29T12:43:00.004+02:00

Idag är det en vecka kvar till Putte i Parken. Hög tid att börja peppa alltså om man inte redan gjort det. Därför har vi/jag traditionsenligt satt ihop spellistan Klubb Perfektions Putte i Parken 2011.
Helt enkelt 24 sånger med lika många va årets PIP-artister, sorterade utifrån spelschemat.

Kommer återkomma under veckan fram till festivalen med mitt personliga schema, tips om vad som inte ska missas, och antagligen en och annan tanke eller åsikt om programmet, förväntningar och festivalen i allmänhet.

Mot Karlskoga ett tag igen

2011-06-23T12:58:00.002+02:00

Sitter på tåget på väg mot Karlskoga. Riktigt hur länge jag kommer vara kvar där uppe vet jag inte, men i första hand åker jag dit för midsommar och sen blir jag nog kvar över Putte i Parken åtminstone. Sen får vi se.

Men vad ska alla göra på midsommar? Har ni några spännande planer? Själv ska jag som det ser ut just nu festa med lite gamla bekanta. Kan nog bli trevligt. Dock har jag fått lova att låta bli musiken. Inget ont om de jag ska till men vi delar inte riktigt musiksmak. Hur som helst, för er som ska ha fest men inte bestämt er för vad ni ska spela för musik har vi på Klubb Perfektion slängt ihop en spellista med den talande titeln Summer Party 2011. Där finns lite gammalt, lite nytt, en del smalt, något med lite mer bredd, hits (eller well, kanske indiehits snarare) och mer obskyra grejer, där finns kanonlåtar såväl som ironilåtar och guilty pleasures (stavas det så?). Allt som krävs för en lyckad fest med bra musik helt enkelt.

Så varsågoda, Klubb Perfektion ger er Summer Party 2011

Lästips

2011-06-17T11:33:00.003+02:00

Såg att Putte i Parkens magasin kommer skickas ut i dagarna. Alla som får det brevlådan (eller kommer över det på något annat sätt) bör genast bläddra fram till sidan 47, och läsa den sidan extra noga. Emma som skrivit krönikan på den sidan råkar nämligen vara en god vän till mig.

Hör du till dem som inte får magasinet i brevlådan finns det att läsa här istället. Rentav frambläddrat och klart till rätt sida.

Påminnelser om att tiden går

2011-06-16T23:56:00.007+02:00

Tog en promenad till köpcentret giraffen häromdan. När jag kom dit stod det en lång vit limousin på parkeringen. Runt bilen i fråga stod ett gäng studenter i sina vita mössor. De verkade glada. Jag blev både nostalgisk och en smula sentimental, jag minns ju hur det var. Fast jag tänkte också lite för mej själv att dom skulle bara veta vad som väntar, att studenten inte är ett slut utan snarare en början på något fruktansvärt mycket läskigare. Sen insåg jag att jag börjar bli gammal när det slog mej att det är lite drygt sju år sedan jag själv stod med den vita mössan på huvudet. Det var, som alltid när man drabbas av den, en jobbig insikt.

Bonus: En låt jag lyssnade på den dag jag själv tog studenten en gång i tiden

Fortfarande en helt okej låt. Vet ärligt talat dock inte riktigt varför jag valde att lyssna på just den låten just då. Men jag minns att jag lyssnade på den när jag hade varit hemma och vilat en stund och skulle gå iväg för kvällens festligheter. Kanske tyckte jag att en låt med textraden "Tonight we rock" passade för tillfället.

Varför jag köper vinyl

2011-06-14T11:54:00.006+02:00

Det händer rätt vad det är att jag köper vinylskivor. Senaste åren har det till och med hänt att jag köpt skivor både som cd och vinyl. Så sent som igår skickade jag exempelvis iväg en beställning på en vinyl jag redan har som cd. Bortsett från det möjligtvis anmärkningsvärda i att köpa dubbla exemplar i en tid när väldigt många i den generation jag tillhör (de stolta 80-talisterna) i stort sett helt slutat köpa fysiska skivor är mitt vinylhandlande egentligen inte särskilt mycket att höja på ögonbrynen åt. Speciellt inte nu när vinyl börjat få ett litet uppsving igen och allt fler titlar släpps i formatet. Om det inte vore för en liten detalj. Jag äger nämligen ingen vinylspelare.

Jag köper alltså inte vinylskivor för att lyssna på dem. Jag köper vinylskivor bara för att äga dem. För att göra min skivsamling mer komplett.

Vad är då motivet till vinylsamlandet? Egentligen är det svaret tvådelat. Ny vinyl köper jag för att det känns bra att ha det och/eller för att jag vill uttrycka min uppskattning för skivan/artisten. Det är i de fallen jag också köper skivan på cd. Då har jag cd:n att lyssna på och vinylen kan stå och se snygg ut och fylla sin plats i samlingen. De flesta av de vinylskivor jag har i den här kategorin har jag inte ens tagit bort plasten runt omslaget på. I något fall händer också att jag köper ny vinyl för att det är lite mäktigare än cd sådär i största allmänhet, mer genuint på något sätt. Den andra kategorin av vinylskivor jag har i hyllan är vad man skulle kunna kalla kuriositeter, som skivan med Ingamay ni kan se här ovan (för övrigt samma Ingamay som senare blev känd som Skurts mamma) eller en EP med Liviero’s italienska showorkester. På baksidan av det omslaget till den EP:n får man veta att Pino Bordoni, orkesterns pianist, är en angenämt charmerande bekantskap för det feminina Sverige, bara en sån sak. Helt enkelt lite småskumma, lagomt lökiga grejer (påfallande ofta svenskt 50-, 60- och 70-tal) av den typ man kan hitta för typ en femma i skivbutikernas begagnatbackar. På sätt och vis kan motivet av de skivorna också handla om att det helt enkelt känns bra att ha dem. Däremot saknas motivet att uttrycka sin uppskattning för artisten eller skivan när det handlar om det jag valt att kalla kuriositeter. Naturligtvis har jag även ett gäng vinylskivor som inte hör till någon av de nämnde kategorierna utan helt enkelt bara är trevliga skivor som jag av en eller annan anledning skaffat (eller i något fall fått) som vinyl. Men även här är motivet i grund och botten samlande. En ordentlig skivsamling måste helt enkelt innehålla ett gäng vinylskivor. Om cd:n till övervägande del är till för att lyssna på är vinylskivorna till övervägande del närmast att betraktas som samlarobjekt. Något som man helt enkelt bara vill ha. Och så kan man ju inte bortse ifrån att vinyl rent generellt känns lite lite coolare än cd.

Med det sagt vore det naturligtvis ändå trevligt att kunna spela en del av vinylskivorna i samlingen. Trots detta står en vinylspelare inte särskilt högt på listan över saker som ska införskaffas för tillfället. Just nu har jag rent fysiskt faktiskt inte plats för någon, min lilla studentlägenhet är ganska full (det blir lätt så) och det finns helt enkelt ingen plats över för en vinylspelare. Så tills jag får en större lägenhet känner jag mig ganska nöjd med att bara ha mina vinylskivor, att låta dem se snygga ut där de står högst upp på hyllan och visar upp sig (längst fram står för tillfället Wounded Rhymes, More Modern Short Stories From Hello Saferide och, naturligtvis, Ingamay) och att vårda dem ömt.

Igår och idag

2011-06-04T23:24:00.004+02:00

Hade uppsatsseminarie igår. Det gick finfint. Idag har jag ägnat nästan hela dagen åt att lyssna på pop (och lite rock) i solskenet. Det har varit härligt. Pop, solsken och ett glas vin är en ganska trevlig kombination. Dessutom har ju just den kombinationen fördelen att alla tre delarna är trevliga även var för sig. Det är ju bra.
Och som ni säkert märker är jag inte helt pigg när jag skriver det här.

Han kom till stan ifjol

2011-05-30T23:55:00.007+02:00

Hörde ett program på radio igår där de pratade om och spelade lökiga låtar på temat översättningarna från helvetet. Det var naturligtvis fantastiskt underhållande, exempelvis spelades den sammanhanget klassiska Femton minuter från Eslöv. Det som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen var dock något helt annat. När man hör den här minst sagt nödrimsspäckade översättningen är det ju nästan så man börjar fundera på att faktiskt besöka Karlskogafesten om jag råkar vara i Karlskoga då. Man vill ju väldigt gärna höra den låten live liksom.
Allra bäst är naturligtvis sticket då han börjar prata. Det är så oerhört lökigt att man bara måste älska det.

En färdig uppsats

2011-05-30T11:46:00.002+02:00

Idag ska uppsatsen jag ägnat de senaste veckorna åt lämnas in. Blev precis färdig med den sista detaljkollen så nu återstår bara att skriva ut (det ska lämnas in pappersexemplar den här gången) och att lämna in. Det känns bra. Nu när det är över ska jag förhoppningsvis kunna ägna den här bloggen den uppmärksamhet dne förtjänar igen.

Uppsatsperiod igen

2011-05-22T23:43:00.006+02:00

Om någon undrar varför det inte uppdaterats här på ett tag så är det för att jag är mitt uppe i uppsatsskrivande och inte gör så mycket mer än att arbeta på uppsatsen under dagarna. Då kommer man inte på särskilt mycket att skriva här. Vad det är för uppsats jag skriver? Skriver om varumärken och festivaler kan man säga, mer specifik gör jag en fallstudie där jag undersöker en enskild festivals varumärke och hur det kommuniceras. Har en del intressanta uppslag och har hittat en del spännande grejer i de intervjuer jag hittills genomfört, så bara jag får ihop analysen ska det nog kunna rätt bra tror jag.

Och så mycket mer har jag egentligen inte att tillägga just nu. Jag återkommer när stunder finns och jag har något att skriva om helt enkelt.

En regnig dag

2011-05-16T15:20:00.001+02:00

Har varit en stundtals galet regnig dag här nere i Kalmar. Alldeles nyss kom en skur som var så kraftig att regnet på Putte i somras hade känts som ett duggregn i jämförelse. Eller nu överdrev jag lite, men ni fattar poängen.
Den regnskuren fick mig hur som helst att tänka på den lilla regnspellista jag satte ihop i höstas. Vill minnas att sist jag länkade till den så dröjde det bara någon timme innan det började snöa istället. Vore ju onekligen rött skönt om det inte händer den här gången.

Musiken till trots, det går inte att motstå

2011-05-10T14:56:00.003+02:00

Ingen har nog lyckats undgå att det är dags för eurovision song contest ikväll. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om. Dock måste jag erkänna att jag faktiskt är ganska förtjust i eurovision. ”Musiken” lämnar naturligtvis en hel del i övrigt att önska men det är ju inte därför man tittar, det är ju det vulgära, det glittriga, det lökiga, alla som tar sig själv på alldeles för stort allvar och den obefintliga självdistansen hos så gott som alla inblandade som gör det oemotståndligt.
Dock kan det vara på sin plats att påminna sig själv om att det genom åren faktiskt passerat en och annan bra låt. Exempelvis den här yéyé-burgaren som råkar vara en av mina favoritlåtar (originalklippet gick inte att bädda in så det får ni titta på här):

Eller den här som var med för bara några år sedan (bästa framförandet i tävlingen någonsin):

Den här, som också är från senare år, förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget (sorry för bredheten):

Dock, och här kommer det stora och lite småpiniga avslöjandet, min favoritvideo med esc-anknytning är den här gamla bisarrklassikern:

Den förkroppsligar ju allt det där lökiga och distanslösa som gör att man ändå gillar eurovision. Kille med flottigt hår som tar sig själv på för stort allvar, märkliga operainslag, en omotiverad scen med delfiner, Ludwigs ”sexiga” blickar mot kameran (speciellt den vid 1:35), lökiga specialeffekter, förment storslagna landskapsvyer, dans bland molnen, att de står i solsken trots att det är ”molnigt”, ett obegripligt skämt på slutet. Bisarrfest!

Dåligt bloggat på sistone

2011-05-09T00:45:00.003+02:00

Längesen jag uppdatrade här nu. Får, som vanligt be om ursäkt för det. Har haft massa annat i huvudet på sistone bara så då har det inte blivit av att jag uppdaterat här helt enkelt. Nåväl, har inte så himla mycket mer att tillägga just nu men jag återkommer i början på veckan, känner jag mig på bra humör kanske jag rentav bjussar på ett närmast chockerande avslöjande.

Hemtentainlämning, The Crookes och Irene

2011-04-29T19:35:00.005+02:00

Lämnade in en hemtenta idag och blev bjuden på tårta på skolan. Med andra ord avslutades ännu en delkurs idag. Känns ganska bra faktiskt. Nu kan jag ta helt ledigt i några dagar. Eller ja, bortsett från att jag måste fundera ut ett ämne att skriva b-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap om är klart. Någon som har något förslag?

Imorrn spelar för övrigt fina The Crookes på Debaser Slussen. Hade galet gärna åkt dit men av olika anledningar hade jag tyvärr inte möjlighet att åka upp den här helgen. Får se om jag hittar på något annat istället eller om jag nöjer mig med att sitta på min uteplats och dricka vin (om nu vädret tillåter sådana övningar vill säga).

För övrigt är Irenes gamla (nåja) pärla By You Side dagens låt. Låter den inte sisådär 98% vin i solen?

Karlskogabesöket är över för den här gången

2011-04-26T12:53:00.003+02:00

Påsken är över (hoppas alla hade en trevlig påsk) och det är dags att lämna Karlskoga för den här gången. I skrivande stund sitter jag på tåget tillbaka till Kalmar, någonstans mellan Nässjö och Alvesta för att vara exakt.
Helgen uppe i Karlskoga spenderades som väntat huvudsakligen med godisätande och allmänt slöande hemma hos mina föräldrar. Fast i lördags blev det en liten paus i godisätandet då jag var på fest hemma hos en kompis. Det var trevligt, lyckades till och med smyga in en och annan bra låt i festens playlist.

Men nu är det som sagt tillbaka till vardagen ett tag igen. Skolarbete, skolarbete, lite pop, lite vin och mer skolarbete är väl ungefär vad jag kommer ägna mig åt fram till sommaren. Poppen och vinet är det jag ser mest fram emot.

Men nu är det snart dags för tågbyte så det är väl bäst jag börjar avsluta det här, vore ju trist att missa att kliva av.

Tillfällighet?

2011-04-20T23:27:00.001+02:00

Precis när bussen rullade förbi den stora välkomstskylten vid infarten till Karlskoga i eftermiddags började min Ipod (som jag körde på shuffle) spela Peter Moréns fantastiska Ett land som inte är. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

Resa mot Värmland

2011-04-20T00:46:00.005+02:00

Har varit dålig på att uppdatera här på sistone (som vanligt får man väl nästan säga), fast jag får väl skylla på att jag inte haft särskilt mycket att skriva om. Hur som helst, åker upp till Karlskoga imorrn (onsdag alltså) och ska vara kvar där uppe över helgen. Har inte varit där sedan i julas så vi får väl se om jag känner igen mig eller om jag går vilse på vägen från busstationen. Men ni som där uppe nuförtin, händer det nåt sköj i stan under restan av veckan eller till helgen? Eller ska jag rikta in mig på att ägna hela påsken åt att sitta i morsans och farsans soffa och trycka i mig godis?

Bästa scenen i en tv-serie någonsin

2011-04-14T00:48:00.005+02:00

Det behöver egentligen inte kommenteras, bara titta och häpna över hur fantastiskt det är. A man is a horn! Magnifikt

En helg i solen

2011-04-10T23:36:00.003+02:00

Sa ju att jag skulle återkomma uner helgen och tänk, nu har jag hela 24 minuter till godo.

Hur som helst, helgen har huvudsakligen ägnats åt att sitta i solen och dricka vin och lyssna på pop. Ungefär som de flesta dagar borde spenderas alltså. Av de låtar som spelats under helgen illustrerar nog den lilla poppärla ni återfinner här nedanför (och som jag blivit ganska förälskad i på sistone) helgens aktiviteter bäst. Jag har visserligen ingen aning om vad texten handlar om (min franska är minst sagt rätt kass) men visst låter den väldigt mycket vin i solskenet en härlig vårdag?

Har varit fullt upp

2011-04-08T23:42:00.002+02:00

Längesen jag skrev något här nu. Sorry för det. Har haft lite för mycket att göra under veckan bara för att riktigt ha haft tid att skriva något vettigt här. Har varit mycket med inlämningsuppgifter och grupparbeten och allt vad det varit på sistone, plus ett gäng föreläsningar. Så det har som sagt varit fullt upp under veckan. Idag när jag kom låg dock nya numret av Sonic och väntade i mitt postfack. Det kändes fint. Tänkte försöka hinna med att läsa det här under helgen tänkte jag. Som synes har jag egentligen inte så mycket att säga just nu men jag återkommer under helgen.

Kort om dagens Putteläpp

2011-04-01T14:31:00.003+02:00

Hade hoppats på något fint. Det blev precis tvärtom. Det blev ett av de sämsta bandsläppen i festivalens historia.

Manic Street Preachers har väl sina poänger men har inte varit särskilt spännande eller relevanta på åtminstone ett decennium. Paramore är bara dåliga och Kesha (ja, jag vägrar stava med dollartecken) ska vi inte ens prata om. Inte bara är det en chockerande usel artist utan sett till vad hon antagligen kostar (och då inte bara i pengar utan även i anseende, prestige och kredd) är det i mina ögon också en fruktansvärt dålig bokning. Visst kan man bygga en festival på den typen av topp 20-artister, och visst säljer det säkert en hel del biljetter, men vilka konsekvenser får det längre fram? Blir man verkligen ett trovärdigt alternativ på en marknad där kulturkonsumtionen blir mer och mer nischad och där hitten tappar i betydelse? Jag har inget klart svar på det (herregud jag är ju akademiker, sen när har vi kunnat ge enkla och klara svar på en fråga?) men det känns som det är något festivalledningen bör fundera på när man formulerar sina strategier inför framtiden.

Men som sagt, i mina ögon var det här ett fruktansvärt dåligt släpp. Vi får hoppas att det tar sig, eller att det här bara var ett riktigt dåligt aprilskämt.

Antiklimax

2011-03-30T19:28:00.004+02:00

Fick inga skivor på posten idag, och dagens Puttesläpp var väl på sin höjd sådär. Vilket antiklimax. Om vi tar bandsläppet först så är Syket en jäkla trevlig bokning av Putte. Resten däremot är väl inte så mycket att hänga i julgranen, ett par av akterna bör väl inte ens ligga i lådan med julgranssaker om man ska vara ärlig. Och bokningen av Tove Styrke förstår jag inte alls. Visst, jag kan på ett sätt fatta om det finns folk som gillar henne (jag gör det dock inte, alldeles för anonymt och intetsägande för min del) men det känns liksom som fel forum för henne. Hon känns mer Statt en lördagkväll eller stadsfest på torget än festival. Och jo, det där skrev jag nog bara för att hennes fans alltid hittar allt som skrivs om henne och dessutom är ganska lättstötta (och därmed roliga att retas med). Nu får vi hoppas på skärpning till det internationella släpp som är utlovat på fredag. Då vill vi se något riktigt fint. Sen vidhåller jag att Säkert! och Lykke Li borde bokas men de lär ju inte dyka upp i ett så kallat internationellt släpp. Ska jag sedan säga något om skivorna så har de inte dykt upp. Jag skylle på Posten. Mer än så finns inte att säga om det.

Väntans tider

2011-03-29T23:47:00.004+02:00

Fick ett meddelande under kvällen att jag har ett brev eller paket på väg från cdon. Bland annat innehållandes den här trevliga samlingen. Som några av er kanske vet råkar jag ju vara ganska förtjust i just "French girl singers of the 1960s", eller franskt 60-tal sådär överlag egentligen, så den där samlingen ser jag verkligen fram emot att få hem. Tillsammans med allt det övriga i försändelsen är klart. Hoppas det hinner komma fram imorgon. Dessutom sägs det ju att Putte kommer släppa några svenska akter imorrn. Kan bli intressant att se vad det blir. Själv hoppas jag som bekant på Säkert! och Lykke Li. PS. om någon undrar varför jag så ofta nämner just Putte I Parken så beror det naturligtvis på att den festivalen är belägen i Karlskoga och att den här bloggen rent formellt ägs av Karlskoga Populärmusikförening. Så även om jag personligen inte har bott där på några år ligger det på något sätt i uppdraget att uppmärksamma just Putte lite extra

Tenta med mera

2011-03-25T12:14:00.004+01:00

Skrev tenta idag, och igår hade jag en redovisning av ett skriftligt arbete. Båda gick bra. Kändes det som i alla fall, exakt hur det gått kan man ju aldrig veta säkert innan man får resultatet. Hur som helst känns det skönt att tentan är skriven. Nu kan man ta ledigt över helgen.
Ska nog lägga mig lite på soffan och vila tror jag. Har varit uppe sen sex imorse så jag känner mig rätt seg (normal tid för mig att kliva upp är 10, så klockan sex är svinidigt, plus att man ju alltid är rätt trött efter en tenta). Sen ska jag nog hälla upp ett glas vin och njuta lite av att tentan är avklarad. Och ikväll funderar jag på att kila ner på stan då det är dags för popidyll igen. Det är ju smått perfekt att det är samma dag som man skrivit tenta (=inte behöver tänka på skolarbete alls), speciellt när den dagen dessutom råkar sammanfalla med den veckan CSN slutligen slutade krångla och gav mig pengar för första gången sen i december.

Vi kan låtsas att det här inlägget har en briljant rubrik

2011-03-19T19:17:00.004+01:00

Är fortsatt hyfsat händelselöst. Är väl en sån period antar jag. Eller händelselöst är nog fel ord med tanke på att det är nästa nabsurt mycket skolarbete den här och kommande vecka (nästa vecka är det seminarie, redovisning och tenta, allt på samma vecka) men ni förstår hur jag menar. Fast CSN har i alla fall slutat bråka lite och ska snart börja skicka pengar igen, det är ju ganska trevligt faktiskt.

Dock har det ju på sistone dykt upp inte mindre är tre skivor ni måste kolla in om ni inte gjort det än. Två svenska och en brittiksk. Jag pratar naturligtvis om fina The Crookes, vars debutalbum Chasing after ghosts kanske inte genererar lika omedelbar kärlek som fjolårs-ep:n Dreams of another day men ändå är väldigt fint. Jag pratar också om trevliga Autisterna som för ett par veckor sedan släppte nya albumet Legender, uppföljaren till strålande debuten Sista scenen som kom häromåret. Och till sist, men absolut inte minst, pratar jag självklart om Bob Hunds nya skiva Det överexponerande gömstället, en skiva som inte bara har en fantastisk titel utan också har vad som redan nu känns som årets sannolikt bästa omslag.
Så klicka nu på länkarna och lyssna på skivorna om ni inte redan gjort det (eller lyssna igen). Eller köp skivorna som cd, eller varför inte vinyl, vetja. En rejäl skivsamling är ju faktiskt ganska livsnödvändigt.

Bob Hund blir ett kärt återseende

2011-03-15T23:31:00.002+01:00

Kom på att jag helt glömt bort att blogga om att Putte har släppt band idag. Det måste jag ju åtgärda.
Nåväl, först till det som är kul. Bob Hund! Kanonbokning, går inte att säga något annat. Visst spelade de på Putte för ett par år sedan men spela roll, finns det någon band som är värt att se igen och igen och igen x10000 så är det Bob Hund. Lysande på skiva (även om jag inte hört nya skivan ännu), ännu mer lysande live. Det blir ett kärt återseende.
Me And My Army, också hyfsat kul. Kan inte säga att jag lyssant sådär skitmycket på dem direkt men det jag hört har varit bra så det kan nog bli trevligt att se.

I övrigt är väl släppets innehåll inte toppenkul direkt. Veronica Maggio kan nog i och för sej vara okej att glo på om det inte krockar med något viktigare, men inget som i sej är värt biljettpriset liksom. Men dom andra två, well, låt oss stanna vid att jag inte är särskilt förtjust i dem. Så får var och en dra sina slutsatser utifrån det.