Way out West

Besökte alltså Way ou west förra helgen (att jag inet skrivit om dte här förrän beror endast på lathet). Det var väldigt bra. Håkan var lika bra som vanligt, Neil Young är ju kul att se för att det är han, Flaming Lips var spektakulärt och så vidare. Men. Den stora höjdunkten stavas Broder Daniel. Deras konsert var otroligt vacker och sorglig och fantastisk på samma gång. Det var en emotionell berg- och dalbana där man hela tiden pendlade mellan lycka och sorgsenhet, det avr llt man kudne vänta sej, det var BD helt enkelt. Visst som konsert betraktat kunde dte kanske ha varit bättre men den laddning, känsla (eller snarare känslor) och stämmning som låg i luften i slottskogen före, under och omedelbart efter konserten kommer sannolikt aldrig kunna överträffas. Det var helt enkelt magnifikt.
Efteråt, när den sanslöst vackra versionen av "no time for us" hade klingat ut, kände man tomhet och lycka på samma gång. Konserten var slut, Broder Daniel var slut och det var en så jävla vacker avslutning.

Nu är jag tillbaka i Hultsfred efter att ha spenderat sommaren i Karlskoga. Kom ner igår och här är allt sej likt. Det känns bra att vara tillbaka, det är ju trots allt här jag har mina skivor.

//Nicklas