Stilsäkert och snyggt

The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.

Betyg: 3