Fantastisk avslutning på festivalen

Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.

Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.

Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Stilsäkert och snyggt

The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.

Betyg: 3

Jävligt coolt, jävligt bra

Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!Lite kort.

Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.

Betyg: 4

Ypperligt smakprov

Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.

Betyg: 3

Älskvärt liveblås

Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.

Betyg: 3

Ett vackert avsked

The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.

Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.

Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.

Betyg: 4

Början och slutet räddar konserten

Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.

Betyg: 2

Smittande glädje

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4

Uttrycket matchar musiken

Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.

Betyg: 3

Fullt ös med öppna spjäll

Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.

Betyg: 4

Väl genomförd konsert, fast jag kan inte genren

Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.

Betyg: 3

Omtanke om publiken

Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.

Betyg: 3

Blir aldrig som första gången

Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.

Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.

Betyg: 4

Stabilt och kompetent

Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.

Betyg: 3

Dåligt ljud stör upplevelsen

Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.

Betyg: 3

Fullkomligt glödande föreställning

Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrgit är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.

En elektrisk I know you don’t love me mynnar ut i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, den brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.

Betyg: 4 (men femman är nära)

Stabil indierockshow

The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.

Betyg: 3

Konserten matchar solskenet

Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.

Betyg: 3

Livesituationen skapar nerv

Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.

Betyg: 3

Trevlig, poppigt och blommigt, men inte utan svärta

Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.

Betyg: 3