Putte i Parken förlorar sin själ (angående flytten till Karlstad)

Sådär, sisådär två veckor försenat kommer här några tankar, synpunkter och funderingar kring beskedet att Putte i Parken flyttar till Karlstad. Notera dock att jag inte följt vad som sagts om ämnet i lokalmedia uppe i Karlskoga mer än dagarna precis efter beskedet.


När beskedet om Putte i Parkens flytt kom var det en chock. Min initiala reaktion var besvikelse, bitterhet och en känsla av overklighet. Visst har den första chocken och den initiala besvikelsen lagt sig en smula men jag tycker fortfarande att det var ett förbaskat trist besked.

Redan från början hade jag dock känslan av att det var ett väldigt konstigt beslut. Att först uttala sig om att man börjat få en väldigt bra infrastruktur på området och att alla är supernöjda till att bara ett par månader senare gå ut med att man flyttar festivalen. Jag fick, och får fortfarande, inte riktigt ihop det. Nu har jag haft ett par veckor på mig att smälta det hela men ju mer jag funderat på det, desto mer oförklarlig känns flytten. Av flera skäl.

Exempelvis bör man komma ihåg att det geografiska läget i Karlskoga renderat publicitet i såväl Örebrobaserade medier som Värmlandsditon. I och med flytten till Karlstad tappar man antagligen mycket av exponeringen i de Örebrobaserade medierna. Det är väldigt många ”contacts” man går miste om där. Man får således svårare att nå ut med sitt budskap till lika många människor. Ur geografisk synpunkt ligger faktiskt Karlstad lite sämre till än Karlskoga överhuvudtaget. Visst blir ”hemmaplan” större men å andra sidan krymper närområdet rejält. Vi ska minnas att står man i Karlskoga har man både Karlstad och Örebro inom en radie på sisådär 6-7 mil, och dessutom finns både Västerås och Eskilstuna inom ungefär 15 mil. 6-7 mil från Karlstad finns Årjäng. Inget ont om Årjäng, jag har aldrig varit där så jag kan inte uttala mig om orten i fråga, men det finns ju ganska många fler människor i Örebro än i Årjäng.

Man skulle också kunna hävda att det är svårt att göra en festival i en ort dit man inte har någon naturlig koppling. Man kan inte de lokala koderna och vad man kan eller inte kan göra och så vidare. Det kan förvisso ses som en petitess i sammanhanget men det påverkar ändå i någon mån. Samtidigt ska man inte underskatta tendensen att man kan få människor att arbeta lite hårdare och brinna lite mer om man gör ett arrangemang på sin hemmaplan än om man lägger det någon annanstans.

När beskedet om flytten kom hävdade Lagerstam att Karlskoga är för litet för att man ska kunna växa och bli större. Det är ett argument jag inte köper överhuvudtaget, och som nog många med mig ser som en dålig ursäkt. De flesta är ju trots allt bekanta med såväl Emmaboda som Hultsfred vilka båda är betydligt mindre än Karlskoga (Hultsfred som festival har kanske inte gått lysande på senare år men orten som sådan klarar galant att stå värd för en festival med en bit över 30 000 besökare).

Min största invändning mot flytten är dock att Putte i Parken genom att flytta förlorar sin själ. Putte i Parkens själ och identitet har till stor del hängt ihop med Karlskoga men framförallt med festivalområdet på Rävåskullen. Faktum är att festivalområdet varit en av Putte i Parkens största tillgångar, om inte den allra största till och med. Inget har varit lika synonymt med PIP som Dalenscenen, skogen och backarna. Festivalen har ju till och med tagit sitt namn från platsen där festivalområdet funnits (varför man kan hävda att det nu skulle kunna vara klädsamt om festivalen bytte namn då den ju inte längre finns i parken). Så sent som i våras skrev jag en uppsats* som handlade om Putte i Parkens varumärke och varumärkesidentitet. Som vissa av er säkert vet är ju inte en uppsats ”över” bara för att den är inlämnad, försvarad och godkänd. En uppsats skrivs under tidspress och inte sällan kommer nya insikter en tid efteråt när pressen släppt och man har haft tid att smälta och bearbeta material och resultat ytterligare. När man har 5-10 veckor på sig (beroende på nivå) för att genomföra en undersökning, bearbeta det insamlade materialet, formulera en relevant teoretisk analys, komma fram till välgrundade slutsatser och dessutom få ner allt på papper blir det ju lite som det blir. Det är förklarligt att många insikter slår en först efteråt. Vad jag vill ha sagt med det är att även om det inte nämndes särskilt mycket om festivalområdet i uppsatsen har det ju mer jag reflekterat kring uppsatsen och dess frågeställningar och ju mer resultaten såväl som den insamlade empirin legat och marinerat i bakhuvudet stått klart att festivalområdet i hög utsträckning är Putte i Parkens själ och viktigaste tillgång. Det är vad som till stor del förknippas med Putte i Parken. Men också något som utmärkt festivalen gentemot dess konkurrenter.
Framförallt Dalenscenen har varit väldigt viktig för Putte i Parken. Den har, på sätt och vis, symboliserat och sammanfattat hela festivalen. Och ja, jag erkänner, jag är lite bitter över att aldrig igen få ställa mig i botten av dalen, denna naturens katedral, för att avnjuta en stämningsfull konsert. Jag har länge velat se exempelvis Fever Ray eller något liknande suggestivt och stämningsfullt en kolsvart natt i dalen. Nu lär det tyvärr aldrig hända.


Jag har nu diskuterat varför jag tycker det är en dålig idé att festivalen flyttar (bortsett från att jag är från Karlskoga och är därför är allmänt besviken), men jag tänkte också nämna några ord kring hur festivalledningen arbetat med kommunikationen kring det hela. Något jag personligen tycker de skött ganska dåligt.**

När beskedet om flytten kom var det många som uttryckte sin besvikelse genom att i hårda ordalag klandra Lagerstam personligen (aka personangrepp). Inte minst på Putte i Parkens facebooksida. Det fick en person som arbetar, eller åtminstone tidigare har arbetat, inom organisationen att gå in och i princip be de som hade gjort sådana uttalanden att dra åt helvete. Han gjorde det visserligen som privatperson men det är ändå högst olyckligt. Att någon som arbetar/arbetat inom organisationen går ut och i princip skäller ut folk som skyller på Lagerstam är rent ut sagt bedrövligt. Hade han gjort det som enbart vän och privatperson hade det varit en sak men i och med att han jobbar (eller åtminstone har jobbat) inom organisationen ska han inte göra det. Det skapar bara en bild av en organisation som inte kan ta kritik. Sen håller jag i sak med om att personangrepp och otidigheter absolut inte är något bra sätt att visa sin besvikelse eller ilska på. Men som organisation bör man vara på det klara med att ett besked såsom detta kommer röra upp känslor och göra många väldigt besvikna, då måste man vara beredd på smädelser och ilska. Dessvärre är det så många åtminstone till en början reagerar. I ett sådant läge är det absolut fel väg att gå att offentligt skälla ut människor som visar sin besvikelse på detta sätt. Att göra så skapar istället en bild av en kall och oempatisk organisation. Vilket i just det här fallet är helt på tvärs med hur Putte i Parken vill framstå, som glatt, härligt och allmänt mysigt. Hade personen ifråga absolut velat påtala det olämpliga i att i mer eller mindre hårda ordalag klandra Lagerstam personligen hade det varit mycket bättre att bemöta det på ett mjukare sätt, där man visar förståelse för människors besvikelse, ilska och förtvivlan men påpekar att smädelser och personangrepp kanske är att gå över gränsen.

Fast å andra sidan ska man kanske inte vara förvånad över ett utspel som det ovan. Hela den här grejen har, åtminstone av det jag sett från min horisont här nere i Kalmar, skötts fruktansvärt illa ur ett PR-perspektiv. Om vi antar att det är sant som det stod i Kurirens nätupplaga ett par dagar efter beskedet att anledningen till flytten är att kommunen är ovillig att bidra med pengar hade det varit betydligt bättre om festivalen först gått ut med att risken fanns att de skulle vara tvungna att flytta om inte kommunen sköt till pengar, naturligtvis tillsammans med en uträkning av hur mycket extra intäkter och andra värden festivalen skapar för kommunen för att inte framstå som gnällig och girig. Hade kommunen då inte skjutit till mer pengar och flytten blivit en realitet hade det varit kommunen som framstått som the bad guy. Nu är det istället festivalorganisationen som framstår som kall och girig, som blivit the bad guy och vars image som mysig och härlig fått sig en törn.
Sedan kan man naturligtvis diskutera huruvida det är rätt att kommunen ska skjuta till pengar eller inte. Den diskussionen kommer jag inte ge mig in i utan det jag vill lyfta fram här är hur Putte i Parken kunde/borde ha agerat för att åtminstone i någon mån mildra den kritik de garanterat skulle få när de tillkännagav flytten.

Ytterligare ett skäl till varför jag tycker det hela sköts ganska dåligt ur ett kommunikations- och marknadsföringsperspektiv är att det hela tiden funnits en känsla av att festivalen inte varit helt ärlig med skälet till flytten. Att det finns orsaker vi inte fått veta och att saker och ting hemlighållits. Det är mycket möjligt att det verkligen är så att man vill ha mer pengar av kommunen och det är skälet till varför man flyttat, men i och med att man först lade fram det faktiskt ganska usla argumentet om att Karlskoga är för litet för att festivalen ska kunna växa skapades redan där en misstro och en misstanke om att det ligger något mer bakom. Det väcker känslor och funderingar kring om man verkligen kan lita på organisationen. Vilket även flytten som sådan gör. Jag tror många i Karlskoga kände sig en aning svikna när de fick beskedet om flytten. Att de investerat både tid, energi, pengar och stolthet Putte i Parken men blev lämnade precis när det skulle börja betala tillbaka sig på riktigt. För att återkoppla till det jag nämnde i början framstår framförallt 180-graderssvängen från supernöjda till flytt som märklig. Den skapar en mängd frågetecken kring vad som har hänt under de 2-3 månader som gick mellan festivalen och flyttbeskedet.


Hur påverkar då Putte i Parkens flytt mig personligen? Tja, det mest uppenbara är väl att jag inte kommer besöka festivalen. Inte av bitterhet utan för att jag inte kommer orka åka fram och tillbaka till Karlstad om jag är i Karlskoga över sommaren. För mig har den stora fördelen med festivalen varit just bekvämligheten och närheten. Av samma skäl kommer jag antagligen generellt sett ägna festivalen i fråga mindre uppmärksamhet framöver. Varför skulle jag lägga tid och energi på att följa allt som rör en festival jag sannolikt ändå inte kommer besöka? Visst har hjärtat slagit lite extra för Putte tidigare, lite på samma sätt som man blir lite stolt över att Nobelpriset är svenskt, men nu finns ju inte längre den koppling som gjorde festivalen till något speciellt. Däremot kommer jag fortsätta följa deras marknadsföring, kommunikation och varumärkesarbete. Inte minst kan det bli spännande att se hur det påverkas av flytten.


*Uppsatsen är en offentlig handling (uppsatser på högskolenivå är det) så om någon är intresserad av att läsa den är det bara att skriva en rad i kommentarspåret eller slänga iväg ett mail till mig så skickar jag över den.

**Jag utger mig inte för att vara någon expert i ämnet, men efter alla de högskolepoäng jag samlat på mig i såväl marknadsföring som kommunikation borde jag ju ha några kunskaper i alla fall (det är fritt fram att såga mig om ni tycker jag har fel, men gör det i så fall sakligt).

Haft fullt upp

I samband med förra veckans nyhet att Putte i Parken flyttar skrev jag att det skulle komma ett längre inlägg med funderingar och tankar kring nämnda flytt. Har dock haft så fruktansvärt mycket att göra senaste veckan - det har varit inlämningsuppgifter och sånt som har varit tvunget att fixas - så jag har inte haft tid att sätta mig och skriva ihop det hela. Men det kommer dyka upp här någon gång under kommande vecka.

På tal om något helt annat så är min favoritlåt just precis den här veckan nog Dum Dum Girls fina Beedroom Eyes, den sätter sig som tapetklister i huvudet.

Fruktansvärda nyheter

Hörde precis den fruktansvärda nyheten att Putte I Parken flyttar till Karlstad. Jag befinner mig, inte minst i egenskap av karlskoging, i chock och förtvivlan. Festivalen förlorar sin själ och jag har med största sannolikhet satt min fot på festivalområdet för sista gången.

Ska försöka samla tankarna till ett mer genomtänkt inlägg i ämnet någon gång under helgen. Just nu är jag, som sagt, i någon sorts chocktillstånd.

Fantastisk avslutning på festivalen

Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.

Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.

Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Stilsäkert och snyggt

The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.

Betyg: 3

Jävligt coolt, jävligt bra

Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!Lite kort.

Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.

Betyg: 4

Ypperligt smakprov

Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.

Betyg: 3

Älskvärt liveblås

Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.

Betyg: 3

Ett vackert avsked

The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.

Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.

Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.

Betyg: 4

Början och slutet räddar konserten

Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.

Betyg: 2

Smittande glädje

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4

Uttrycket matchar musiken

Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.

Betyg: 3

Fullt ös med öppna spjäll

Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.

Betyg: 4

Väl genomförd konsert, fast jag kan inte genren

Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.

Betyg: 3

Omtanke om publiken

Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.

Betyg: 3

Blir aldrig som första gången

Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.

Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.

Betyg: 4

Stabilt och kompetent

Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.

Betyg: 3

Dåligt ljud stör upplevelsen

Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.

Betyg: 3

Fullkomligt glödande föreställning

Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrgit är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.

En elektrisk I know you don’t love me mynnar ut i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, den brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.

Betyg: 4 (men femman är nära)

Stabil indierockshow

The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.

Betyg: 3