Smittande glädje

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4