För första (och sista?) gången i bloggen: Beethoven

Lyssnar väldigt sällan på, och kan inte särskilt mycket om, klassisk musik (eller konstmusik som det väl heter om man ska vara petig) vanligtvis. Men så för ett tag sedan när jag var ute och promenerade och hade ipoden på shuffle dök det upp ett klassiskt stycke som jag inte ens visste att jag hade. Visade sig vara scherzot (nä, jag visste inte heller vad scherzo betydde innan jag googlade) från Beethovens tredje symfoni, den som vanligtvis kallas Eroica. Och jag fastnade rejält. Har lyssnat som en tok på nämnde stycke de senaste dagarna. Senaste idag promenerade jag exempelvis på en gångväg i ett litet skogsområde medan jag lyssnade på det, och precis när musiken blev som kraftfullast kom det en vindby i ryggen. Nästan så man skulle kunna tro att det var uttänkt på något sätt.
Nåväl, här kan ni se och höra en orkester framföra stycket jag pratat om:



Klippet är visserligen med en annan orkester än den versionen som dök upp på min ipod, men personligen tycker jag att det låter så gott som exakt likadant. Antagligen för att jag inte är van att lyssna på den här typen av musik och inte hör nyansskillnaderna.
Gillar för övrigt dirigentens sjukt stereotypa utseende med den putande (men stolta) magen, klassisk dirigentfrisyr och något pompös hållning. Så ska en dirigent se ut helt enkelt.

Återkommer senare i veckan (senast fredag) med ett inlägg om popmusik. Där vet jag ju åtminstone lite grann vad jag pratar om.