Oväntad besatthet

När jag åkte ner hit till Kalmar i tisdags lyssnade vi på Leif Mannerströms sommarprat i bilen (fick skjuts ner av mina föräldrar). Eller ja, missade mitten eftersom vi stannade till vid ett museum utefter Göta Kanal men ändå. Hur som helst spelade han Julia Caesars hysteriska bisarrklassiker Annie från Amörka i programmet. Låten är ingalunda någon nyhet men efter att ha hört den i tisdags har jag blivit smått besatt av den. Det hysteriska vrålandet i första ordet i refrängen, den märkliga texten, pilsnerfilmsuttalet (Sviden!) som är charmigt trots att det är medvetet. Jag kan inte få nog. Det är nog min förkärlek till det gamla och lökiga (jag är ju som bekant ytterligt förtjust i just gamla smålökiga svenska filmer) som spökar igen.