Dramatiskt, coolt och jäkligt snyggt

Lykke Li
Redan från början av konserten inser man att det är en dramatisk föreställning vi kommer bjudas på. Lamporna på scenen blinkar ödesmättat och de stora svarta tygstycken som scendekorationen består av fladdrar närmast olycksbådande där de hänger från taket på scenen. Visuellt är det en föreställning som är jäkligt snygg och jäkligt cool, helt i samklang med Lykke Li själv och hennes musik således.
Musikaliskt bjuds det på en väl avvägd mix av nya låtar och hitsen från första skivan. De nya låtarna, vilka utgör en stor och viktig del av konserten, är bra och lovar väldigt gott inför det kommande albumet. Dock är det de äldre låtarna som får igång publiken bäst, vilket inte är så konstigt då det är vad folk känner igen. Det är ju alltid lättare att både dansa och sjunga med till låtar man hört förut.
Det är dock inte bara publiken som rör på fötterna utan Lykke själv både dansar, trummar och gör ett par klädbyten. Och när The Knifes ”Silent Shout” börjar ljuda från scenen en liten stund innan konsertens slut röjer hon, i sina skyhöga skor, loss hårdare än hela slottsskogen tillsammans (och det är inte heller enda gången under konserten det sker). Det är som sagt en spelning byggd på dramatik och mörker men också på skörhet och mod. En föreställning där Lykke Lis redan fantastiska pop växer ytterligare ett snäpp.
Jag behöver nog knappast tillägga att det naturligtvis är väldigt bra.

Betyg: 4