von Hausswolff överöses med kärlek

Anna von Hausswolff
Artisten med festivalens mest svårstavade namn ger oss en av festivalens finaste konserter. Det är oerhört vacker och oerhört dramatiskt på samma gång. Mycket på grund av von Hausswolffs makalösa röst, hon kan mycket väl besitta festivalens allra största röst. Men bara en röst kommer man inte särskilt långt på, man måste ju ha låtar också. Det har dock von Hausswolff, och vilka låtar hon har. Dramatiska nummer som ”Pills” varvas med smärtsamt vackra som ”Old beauty/Du kan nu dö” och skapar en fantastisk helhet. Här bör även huvudpersonens två medmusikanter få ett omnämnande, de kompar lyhört och känsligt Annas pianospel och sång och bidrar i hög grad till upplevelsen (även om jag är övertygad om att det skulle vara fantastiskt bra även med enbart piano och sång, så starka är låtarna och så skicklig är Anna).
Även om publiken inte är jättestor (Pavement spelar samtidigt och von Hausswolff står inte med i programmet då hon med bara ett par dagars varsel ersatte Jay Electronica) så visar den sin uppskattning desto mer. von Hausswolff överöses med massor av kärlek från publiken. Dessutom verkar hon uppriktigt glad och lite charmigt smågenerad av all kärlek och uppskattning som kommer från publiken, jag vet inte varför men jag blir alltid lite varm i hjärtat när det märks att en artist blir genuint glad över publikens applåder.
Det är en sån där känsla i luften som om varken publik eller artist vill att konserten ska ta slut. Men slut tar det, efter att von Hausswolff klappats ut för extranummer inte bara en utan två gånger, och vi som var där kan lämna Linnétältet med vetskapen att vi sett en underbar konsert. Festivalens hittills bästa.

Betyg: 4