Tragiskt

Jag bor inte i Karlskoga, har inte gjort det på några år och har därför ingen större koll på vad som händer och sker där uppe. Men eftersom jag rent formellt bloggar för Karlskoga Populärmusikförening när jag skriver här tänkte jag ändå kosta på mig att då och då ha lite åsikter om poprelaterade händelser och fenomen jag snappar upp i det informationsflöde jag ändå tar del av genom vänner och bekanta som bor kvar i stan. Det hör på något sätt till uppdraget.
Häromdagen surfade jag exempelvis in på kanon (för läsare utanför Karlskoga, ni är i klar majoritet kan jag säga, så är det en lokal nyhetssajt där uppe) och såg en annons. Det var en annons som gjorde mig mycket ledsen. Det var en annons om att ärkenötet Björn Rosenström ska spela på Statt. Inte bara gjorde det mig ledsen för att Björn Rosenström är osedvanligt usel utan också för att det känns jäkligt trött att ta dit honom med tanke på att stått på den där jäkla scenen minst en gång varje sommar i typ 300 miljarder år. Snälla krögare i Karlskoga, våga prova något nytt ibland, det finns faktiskt andra band är nämnda Rosenström och Rydell & Quick.
Allra mest ledsen blev jag dock över att jag vet att det antagligen kommer att dra horder av människor till Statt. Det är tragiskt. Djupt tragiskt att en pubertala fjanten drar någon publik överhuvudtaget. Han är inte bara usel utan han symboliserar också en föråldrad mansroll och pubertal grabbighet som jag milt uttryckt har förbannat svårt för.
Måste dock erkänna att jag faktiskt såg Rosenström på Statt en gång. Pinsamt nog. Blev övertalad av några vänner att följa med en gång för ganska många år sedan. Det var en fruktansvärd upplevelse. Dels var konserten så usel att jag än idag drömmer mardrömmar om den. Men framförallt får minnet av en borggård fullproppad med birasvennar som tycker Björn Rosenström är ungefär det bästa som någonsin gått i ett par skor mig att vilja kräkas lite. Det var så hemskt och konserten var så usel att jag var tvungen att dricka mig jättefull för att stå ut. Sen ägnade jag halva kvällen åt att stå och ropa saker i stil med ”gå av scenen din tomte” efter så gott som varenda låt. Inte mitt stoltaste ögonblick direkt. Varken att jag stod och ropade eller att jag var där överhuvudtaget.

Fan vilken vidrig elitist jag framstår som nu. Men det må vara hänt. Är man elitist för att man skyr både Björn Rosentröm och allt han står för så är jag gärna elitist.