Blir aldrig som första gången

Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.

Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.

Betyg: 4