Smittande glädje

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4

Concretes är en kanonbokning!

Putte I Parken har släppt liten nytt idag. De akter i släppet som är värt att nämna är Daniel Adams Ray, Stefan Sundström, Slagsmålsklubben, Those Dancing Days och, framförallt, The Concretes. Concretes är en kanonbokning. Antagligen den bästa bokningen hittills i år. Dessutom har jag alltid lyckats missa Concretes varje gång jag haft möjlighet att se dem så i den bemärkelsen är det naturligtvis extra trevligt att de förärar Putte med ett besök i sommar.

Annars vet jag inte riktigt vad som finns att säga om släppet. Those Dancing Days är svårt att säga något om innan man hört nya skivan (även om singeln Fuckarias låter lovande inför albumsläppet). I övrigt är det inget man höjer på ögonbrynen åt direkt. Daniel Adams Ray kändes väl ganska väntat så det finns väl inte så mycket att säga om, även om jag personligen inte är riktigt lika begeistrad över hans musik som många andra tycks vara. Slagsmålsklubben har jag aldrig förstått storheten med och Stefan Sundström tja, det är väl inget jag lyssnar på direkt men han kan säkert göra en trevlig eftermiddagsspelning någon av dagarna.

Men som sagt, Concretes är en toppenbokning, helt klart den stora behållningen med dagens bandsläpp.

PS. dessutom fanns ett gäng kassa hårdrocksband med i släppet men dem orkar jag inte ens lägga energi på kommentera.