Fin inledning på Way Out West 2010

Här kommer då den första recensionen från Way Out West. Alla recensionerna kommer läggas upp kronologiskt i den ordning banden spelade. Resterande recensioner kommer dyka upp under de närmsta dagarna. Har dock en del annat som måste prioriteras högre så jag vågar inte lova att det blir jättekontinuerligt, men senast på fredag ska alla recensioner vara färdiga och publicerade.

Jens Lekman
Det märks att det fortfarande är tidigt på festivalen när Jens Lekman med band kliver upp på som första akt på den stora flamingoscenen. Publiken är ganska stel och verkar fortfarande inte riktigt ha vaknat. Dessutom är ljudet ganska dåligt i början av konserten med alldeles för mycket bas som dränker mycket av det andra ljudet.
Ljudet blir dock bättre efter hand och framemot slutet av konserten har publikens stelhet övergått till dans. Dans till Lekmans små popunder och charmiga mellansnack. Det får sista halvtimmen att lyfta och det blir en riktigt fin start på festivalen.
Visst kan man ha synpunkter på att han väljer att ha med varken ”A postcard to Nina” eller ”You are the light” i setlisten men å andra sida får vi ”I remember every kiss” i en otroligt vacker balladversion som snyggt glider över i ”Your arms around me”. Och lika snygg är övergången från ”Into eternity” till ”Sipping on the sweet nectar”. Just ”Sipping…” är för övrigt konsertens höjdpunkt, där tänder det till rejält.
Dessutom får vi höra ett antal nya låtar. Låtar som lovar gott inför framtida skivsläpp. Störst jubel blir det dock när Lekman dedicerar en låt till sig själv för länge sedan och drar igång introt till ”Black cab”. Det märks att det är något av en favoritlåt hos den i Lekmans värld initierade publiken.

Betyg: 3