P3 Guld

Precis som på Grammis fick Robyn för många priser. Årets var helt rätt att hon fick, sett till vad som var nominerat så var Dancing On My Own överlägsen. Däremot skulle hon inte ha fått årets artist och definitivt inte Guldmicken. Guldmicken var i mina ögon så gott som reserverad för Håkan. Bara konserten han gjorde på Way Out West borde ha garranterat en förkrossande seger i den omröstningen.
Kvällens stora skandal är dock att Tove Styrke vann priset som årets nykomling. Den utnämningen devalverar värdet av P3 Guld något fruktansvärt. Tidigare har jag upplevt det som att även om P3 Guld varit ett pris som röstats fram av folket så är det ändå mest människor med ett genuint musikintresse som har röstat, det gar på något sätt varit vårt pris. Att priset för årets nykomling gick till Tove Styrke tyder dock på att den så kallade idolgenerationen (den som tidigare briljerat genom att ge en Grammis för årets låt till EMD) påbörjat ett övertagande även av P3 Guld. Det är djupt oroande och något som, som sagt, devalverar P3 Gulds värde och betydelse. Nu ska man inte dra för stora växlar av ett enda resultat men det är ett första tecken. Ett första tecken på en utveckling jag vill undvika. Jag hoppas att P3 Guld även i fortsättningen ska belöna bra grejer framför det som råkar vara mest populärt för tillfället. Tove Styrke var inte den bästa nykomlingen i år, det tror jag alla som kan något om musik håller med mig om, Tove Styrke vann för att hon var den av de nominerade som den så kallade breda allmänheten var mest bekant med. Det är djupt beklagligt.

Usch vad gnällig jag låter nu. Det fanns ju en hel del positivt med galan också (och då menar jag inte bara att både Hoffmaestro och Swedish House Mafia blev utan priser). Att This is Head vann årets pop var en trevlig överraskning. Trodde faktiskt Radio Dept. skulle ta hem den men kul att juryn (för er som inte känner till det så delas genrepriserna ut av en jury) valde att överraska där, This is Head är definitivt värdiga vinnare där.
Lite tråkigt att Anna von Hausswolff gått lottlös både från Grammis och P3 Guld, Singing From the Grave var ju en av årets allra bästa skivor och borde verkligen ha fått något pris. Men fortsätter hon att leverera som hon gjort i år så är jag övertygad om att hon kommer ta hem massor av priser vad det lider.

Grammis

Var alltså Grammis ikväll. Gick väl nästan exakt som väntat, inga överraskningar där liksom. Personligen kan jag tycka att Robyn fick ett par priser för mycket och att Annika borde fått något. Annika kunde ha fått textförfattarpriset (gick till Håkan) så kunde Håkan ha fått priserna för album (Robyn) och kompositör (Robyn) istället. Missförstå mig inte, jag har inget emot Robyn men jag tycker inte hon har gjort årets bästa album.
Och som sagt, Annika borde definitivt ha fått något pris.

Anna von Hausswolff kunde gott ha fått priset som årets nykomling också (om hon ens var nominerad, har dålig koll där). Fast att Linnros skulle ta hem det var väl ungefär lika oväntat som att solen går upp imorgon bitti.

P3 Guld

Nomineringarna för årets P3 Guld släpptes idag. Så här faller mina röster:

Årets nykomling: Anna von Hausswolff (övriga nominerade: First Aid Kit, Jasmine Kara, Royal Republic, Tove Styrke)
Motivering: Stod mellan von Hausswolff och First Aid Kit, båda har ju gjort riktigt bra skivor (och ingen av de andra känns ens som ett alternativ). Valde foll på von Hausswolff då jag lyssnat mer på henne och jag nog är lite mer förälskad i hennes skiva, en skiva som jag anser vara en av årets allra bästa.

Årets låt: Robyn - Dancing on my own (övriga nominerade: Daniel Adam Ray - Gubben i lådan, Johnossi - What's the point, Oskar Linnros - Från och med du, Salem Al Fakir - Keep on walking, Swedish House Mafia - One)
Motivering: Ett ganska självklart val. Dancing on my own är helt enkelt den bästa av de nominerade låtarna. En grym låt helt enkelt.

Årets grupp: Hästpojken (övriga nominerade: Johnossi, Kent, Swedish House Mafia, The Radio Dept.)
Motivering: Det här var ett svårt val. Våndades svårt om jag skulle välja Hästpojken eller Radio Dept. Att det blev Hästpojken beror i slutändan dock på att jag har lyssnat lite mer på deras skiva, visserligen för att jag inte har kommit mig för att köpa "Clinging to a scheme" än men ändå. Men ett svårt val som sagt.

Årets artist: Säkert! (övriga nominerade: Daniel Adams Ray, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Robyn)
Motivering: Här stod det mellan Säkert! och Håkan, det var nog årets svåraste val. Man vill ju ge båda två ett pris liksom. Men eftersom Håkan fick min guldmicksröst och för att Annika ju är Annika och jag älskar Annika så valde jag Säkert! här.

Guldmicken: Håkan Hellström (övriga nominderade: Familjen, Hoffmaestro, Melissa Horn, Robyn)
Motivering: Motivering är egentligen överflödig här, det här var det mest självklara valet av alla, Håkan vinner på utklassning.

Vill du rösta och se nomineringarna i de kategorier där en jury utser vinnaren? Gå då in här

von Hausswolff överöses med kärlek

Anna von Hausswolff
Artisten med festivalens mest svårstavade namn ger oss en av festivalens finaste konserter. Det är oerhört vacker och oerhört dramatiskt på samma gång. Mycket på grund av von Hausswolffs makalösa röst, hon kan mycket väl besitta festivalens allra största röst. Men bara en röst kommer man inte särskilt långt på, man måste ju ha låtar också. Det har dock von Hausswolff, och vilka låtar hon har. Dramatiska nummer som ”Pills” varvas med smärtsamt vackra som ”Old beauty/Du kan nu dö” och skapar en fantastisk helhet. Här bör även huvudpersonens två medmusikanter få ett omnämnande, de kompar lyhört och känsligt Annas pianospel och sång och bidrar i hög grad till upplevelsen (även om jag är övertygad om att det skulle vara fantastiskt bra även med enbart piano och sång, så starka är låtarna och så skicklig är Anna).
Även om publiken inte är jättestor (Pavement spelar samtidigt och von Hausswolff står inte med i programmet då hon med bara ett par dagars varsel ersatte Jay Electronica) så visar den sin uppskattning desto mer. von Hausswolff överöses med massor av kärlek från publiken. Dessutom verkar hon uppriktigt glad och lite charmigt smågenerad av all kärlek och uppskattning som kommer från publiken, jag vet inte varför men jag blir alltid lite varm i hjärtat när det märks att en artist blir genuint glad över publikens applåder.
Det är en sån där känsla i luften som om varken publik eller artist vill att konserten ska ta slut. Men slut tar det, efter att von Hausswolff klappats ut för extranummer inte bara en utan två gånger, och vi som var där kan lämna Linnétältet med vetskapen att vi sett en underbar konsert. Festivalens hittills bästa.

Betyg: 4