Musiken till trots, det går inte att motstå

Ingen har nog lyckats undgå att det är dags för eurovision song contest ikväll. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om. Dock måste jag erkänna att jag faktiskt är ganska förtjust i eurovision. ”Musiken” lämnar naturligtvis en hel del i övrigt att önska men det är ju inte därför man tittar, det är ju det vulgära, det glittriga, det lökiga, alla som tar sig själv på alldeles för stort allvar och den obefintliga självdistansen hos så gott som alla inblandade som gör det oemotståndligt.
Dock kan det vara på sin plats att påminna sig själv om att det genom åren faktiskt passerat en och annan bra låt. Exempelvis den här yéyé-burgaren som råkar vara en av mina favoritlåtar (originalklippet gick inte att bädda in så det får ni titta på här):




Eller den här som var med för bara några år sedan (bästa framförandet i tävlingen någonsin):




Den här, som också är från senare år, förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget (sorry för bredheten):




Dock, och här kommer det stora och lite småpiniga avslöjandet, min favoritvideo med esc-anknytning är den här gamla bisarrklassikern:



Den förkroppsligar ju allt det där lökiga och distanslösa som gör att man ändå gillar eurovision. Kille med flottigt hår som tar sig själv på för stort allvar, märkliga operainslag, en omotiverad scen med delfiner, Ludwigs ”sexiga” blickar mot kameran (speciellt den vid 1:35), lökiga specialeffekter, förment storslagna landskapsvyer, dans bland molnen, att de står i solsken trots att det är ”molnigt”, ett obegripligt skämt på slutet. Bisarrfest!