Euforisk hitkavalkad

The Ark
Ola Salo och hand mannar kan ha festivalens läckraste scenbygge. Med skärmar och trappor värdigt ett arenaband kliver bandet upp på scen och fyrar av hit efter hit. Ola är som bekant en lysande estradör med vad som tycks vara en medfödd talang för att stå på en scen. Dessutom händer något med låtarna i liveformatet. Vad som på skiva med några undantag är ganska identitetslös bastard av rock, pop och glam förvandlas här till sprakande bomber som exploderar ut över kullen. Inledningen på konserten är euforisk och hit efter hit skickas ut över den inte helt svårflörtade publiken.
En bit in i konserten sker ett klädbyte, bandet byter från vad som verkar vara ett polkagristema (där Jeppsson var stiligast med sin polkagrisfrack) till svarta dräkter med något vitt mönster på, och då bromsar dessvärre konserten in en aning då man spelar en rätt såsig musikalpsalm från senaste skivan. Det är förvisso tillfälligt då ”Prayer for the weekend” och framförallt ”It takes a fool to remain sane” snabbt vänder upp skutan på rätt köl igen. Men man når inte riktigt samma euforiska höjder under denna andra akt utan tempot känns generellt något lägre än under den rent glödande inledningsakten. Delvis för att det nya material som trängt sig in i den hitkavalkad konserten utgör inte riktigt håller samma klass som tidigare hits. Framemot slutet av akten börjar man dock närma sig första aktens höjder då ”One of us is gonna die young” (genialt sammanvävd med Alphavilles ”Forever young”) är ett party från början till slut.
Lagom till extranumren sker ännu ett klädbyte (till guldjackor!) och här lyfter konserten ännu en gång till euforiska nivåer. ”Absolutely no decorum” är magnifik men det allra bästa är dock sparat till sist. Hymnen ”Calleth you, cometh I” är rent episk och det regn som börjat falla snarar förstärker intrycket än stör, det symboliserar på något sätt förlösandet av de uppdämda känslor som får sitt uttryck i publikens allsång . De minuter låten pågår är magiska och man vill aldrig att den ska sluta. Men gonggången ringer, konserten, eller förlåt hitkavalkaden, är över och publiken börjar vandra ner från IP, bort från ”vår egen regnbågsfestival” som Ola kallade det när en regnbåge visade sig på himlen. Kanske är det ingen slump att det var under just The Arks konsert den gjorde det.

Betyg: 4