Vuxet och värdigt

Tomas Andersson Wij
”Visst känns det tryggt att vi har ett kravallstaket” säger Tomas Andersson Wij och ironiserar över den klena publikuppslutningen. Den stillsamme mannen med gitarr hade dock förtjänat en större publik för det är en fin och stämningsfull konsert vi blir serverade där vi sitter i gräset. Det är dock skönt att slippa det Seven Nation Army-skrålande pack som förstört så många konserter de senaste åren och avsaknaden av dessa ger konserten en känsla av både värdighet och vuxenhet man önskar att man fick uppleva oftare på den här typen av konserter. Allt för ofta störs dessa känslostarka singersongwriterspelningar av någon överförfriskad tomte, inte sällan med tribaltatueringar, som står och brölar längst framme vid staketet. Här känner man istället en väldig värme mellan publik och artist, och de golfapplåder som utbryter efter varje sång är väldigt fina på något sätt.
Överlag är det som sagt en fin och stämningsfull konsert men i några av de fartigare låtarna förvandlas TAW faktiskt till en rockstjärna. Något som bryter av mot det mer lågmälda men fungerar väldigt bra som en kontrast mot detsamma. När så den avslutande ”Blues från Sverige” presenteras passar Andersson Wij på att berömma den lyssnande publiken, och intrycket av värme mellan publik och artist förstärks.

Betyg: 4