En bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Efter att ha lyssnat på den några gånger på senaste Sonic-skivan (fan vad jag har tjatat om Sonic nu ett tag, men det här sista gånge, jag lovar) har jag kommit underfund med att jag är ganska förtjust i Orups nya singel ”Född i november”.
Det är inte alls likt mig. Det är ju inte något jag brukar falla för och bortsett från en kort period i barndomen på 90-talet (och här snackar vi alltså kring 93-94 någon gång) har jag egentligen aldrig gillat Orups musik. Det har på något sätt alltid varit för hitorienterat och många gånger ganska slätstruket. Det mesta han gjort är mer doobidoo än Popcirkus om ni förstår liknelsen. Och jag tycker fortfarande att låtar som ”Magaluf” och ”Då står pojkarna på rad” är ganska fruktansvärda.
Men det är något med ”Född i november” som fångar mig. Jag vet inte exakt vad det är som fångar mig men kanske är det tillbakablickandet mot gångna tider och det något sorgsna temat om att inget varar för evigt. Om ungdomens drömmar och vad som hände sen. Som en sorts lightversion (med betoning på lightversion) av det Håkan gör i ”Tro och tvivel” och aktuella ”River en vacker dröm”. Inga jämförelser i övrigt dock, Håkans sånger är ju minst sagt ett helt gäng snäpp vassare än Orups dito.
Jag känner mig ärligt talat lite förvirrad efter att ha upptäckt att jag är förtjust i låten. Jag vet liksom inte riktigt hur jag sak förhålla mig till det. Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli förtjust i något som Orup gjort. Men den här gången blev jag det, lite lite pinigt kanske men å andra sidan är det ju faktiskt en bra poplåt, varken mer eller mindre.