Fantastisk avslutning på festivalen

Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.

Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.

Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Håkan och Peter Bjorn and John kommer bli fint

Att Håkan och Peter Bjorn and John är klara för Putte I Parken är naturligtvis grymt kul. Håkan är ju alltid Håkan, alltid lika kul att se. Dessutom kommer jag sannolikt inte ha möjlighet att se någon av vårturnéns alla konserter så då blir det extra kul att få höra de nya låtarna live också.
Peter Bjorn and John är ju som bekant också fantastiskt bra. Dem var det dessutom längesen jag såg (Way Out West 2007 var nog senaste gången) så det blir ett fint återseende. Den bokningen garanterar ju i princip också att det kommer finnas fina t-tröjor till försäljning i merchandisetältet. Peter Bjorn and John har ju faktiskt bland Sveriges allra finaste merchandise.

Bland det övriga som släpptes idag kan man nämna Armand Mirpour. Såg honom på Rookie för några år sedan när jag bodde i Hultsfred och det vill jag minnas var en ganska trevlig spelnign så det ska bli kul att se igen. Alexis Weak kan nämnas också, det känns som en hyfsat framsynt bokning som samtidigt kan locka en del folk.

De övriga akter som släppts är inget jag blir särskilt imponerad av direkt. Inte min kopp te direkt för att uttrycka det diplomatiskt. Vad jag tycker om hårdrockslik musik vet nog de flesta vid det här laget, Rasmus Seebach är ju bara intetsägande på ett reklamradiovis och namnet Far East Movement säger mig inte ett dugg, vilket kanske säger mer om mig än om bandet ifråga (sen snabbgooglade jag och kunde konstatera att de inte var något vidare).

Men som jag sa, både Håkan och Peter Bjorn and John är fantastiskt kul. Så sammantaget är det ändå ett bra släpp.
Nu väntar jag bara på Annika och Lykke Li plus en och annan mindre grej så känns det svenska startfältet ganska komplett sen.

Men på tal om Annika, såg ni det fina avsnittet va Dom Kallas Oss Artister tidigare ikväll? Om inte kan ni se det här.
Och här kan ni lyssna på Weak is the flesh, den engelska versionen av Köttet är svagt.

P3 Guld

Precis som på Grammis fick Robyn för många priser. Årets var helt rätt att hon fick, sett till vad som var nominerat så var Dancing On My Own överlägsen. Däremot skulle hon inte ha fått årets artist och definitivt inte Guldmicken. Guldmicken var i mina ögon så gott som reserverad för Håkan. Bara konserten han gjorde på Way Out West borde ha garranterat en förkrossande seger i den omröstningen.
Kvällens stora skandal är dock att Tove Styrke vann priset som årets nykomling. Den utnämningen devalverar värdet av P3 Guld något fruktansvärt. Tidigare har jag upplevt det som att även om P3 Guld varit ett pris som röstats fram av folket så är det ändå mest människor med ett genuint musikintresse som har röstat, det gar på något sätt varit vårt pris. Att priset för årets nykomling gick till Tove Styrke tyder dock på att den så kallade idolgenerationen (den som tidigare briljerat genom att ge en Grammis för årets låt till EMD) påbörjat ett övertagande även av P3 Guld. Det är djupt oroande och något som, som sagt, devalverar P3 Gulds värde och betydelse. Nu ska man inte dra för stora växlar av ett enda resultat men det är ett första tecken. Ett första tecken på en utveckling jag vill undvika. Jag hoppas att P3 Guld även i fortsättningen ska belöna bra grejer framför det som råkar vara mest populärt för tillfället. Tove Styrke var inte den bästa nykomlingen i år, det tror jag alla som kan något om musik håller med mig om, Tove Styrke vann för att hon var den av de nominerade som den så kallade breda allmänheten var mest bekant med. Det är djupt beklagligt.

Usch vad gnällig jag låter nu. Det fanns ju en hel del positivt med galan också (och då menar jag inte bara att både Hoffmaestro och Swedish House Mafia blev utan priser). Att This is Head vann årets pop var en trevlig överraskning. Trodde faktiskt Radio Dept. skulle ta hem den men kul att juryn (för er som inte känner till det så delas genrepriserna ut av en jury) valde att överraska där, This is Head är definitivt värdiga vinnare där.
Lite tråkigt att Anna von Hausswolff gått lottlös både från Grammis och P3 Guld, Singing From the Grave var ju en av årets allra bästa skivor och borde verkligen ha fått något pris. Men fortsätter hon att leverera som hon gjort i år så är jag övertygad om att hon kommer ta hem massor av priser vad det lider.

Grammis

Var alltså Grammis ikväll. Gick väl nästan exakt som väntat, inga överraskningar där liksom. Personligen kan jag tycka att Robyn fick ett par priser för mycket och att Annika borde fått något. Annika kunde ha fått textförfattarpriset (gick till Håkan) så kunde Håkan ha fått priserna för album (Robyn) och kompositör (Robyn) istället. Missförstå mig inte, jag har inget emot Robyn men jag tycker inte hon har gjort årets bästa album.
Och som sagt, Annika borde definitivt ha fått något pris.

Anna von Hausswolff kunde gott ha fått priset som årets nykomling också (om hon ens var nominerad, har dålig koll där). Fast att Linnros skulle ta hem det var väl ungefär lika oväntat som att solen går upp imorgon bitti.

Nyårsskivan

Eftersom det bad så snällt i kommentarsspåret kommer här låtlistan till årets upplaga av den traditionella nyårsskiva som sätts ihop och bränns ut i ett exemplar varje nyår. Observera att det är en ganska exklusiv tjuvtitt, normalt är listan hemlig fram till nyårsafton.

1. Säkert! – Dansa, Fastän
2. The Crookes – Backstreet Lovers
3. Shout Out Louds – 1999
4. Håkan Hellström – River En Vacker Dröm
5. She & Him – Ridin’ In My Car
6. Lykke Li – Get Some
7. CEO – Come With Me
8. Monty – En Till Sarah
9. Orup – Född I November
10. Fatboy – Bad News From Pretty Red Lips
11. Peter Morén – Ett Land Som Inte Är
12. Steget – Kom Igen
13. Beach House – Norway
14. The Drums – Me And The Moon
15. Chicagojazzen – VI
16. Per Egland – Lust och Hägring
17. Anna von Hausswolff – Old Beauty/Du Kan Nu Dö

17 sånger blev det alltså i år. Vad tycks? Vilka sånger tycker ni att jag missat som borde vara med? Är det någon sång som borde strykas? Eller är skivan helt perfekt som den är?
Själv måste jag säga att jag faktiskt är ganska nöjd. Lyssnade igenom skivan igår kväll och den var mycket trevlig att lyssna på.
Och om någon undrar så jo, det finns ett antal urvalskriterier jag förhållit mig till (de är en del av traditionen), men vilka de kriterierna är orkar jag inte rabbla upp här.

PS. Eftersom alla låtarna inte finns på Spotify har jag inte gjort någon spotifylista av skivan, men jag hoppas det går bra ändå.

Lite Putte

Idag landade årets första julkort i brevlådan. Det börjar kännas att julen närmar sig. Dock kommer jag varken sätta ihop eller lägga upp någon lista med julmusik, det finns ju redan ett överflöd av sådana listor.

Tänkte att jag skulle ge några kommentarer om det bandsläpp Putte i Parken hade i fredags. Borde väl egentligen har gjort det redan men som vanligt den senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra och har helt enkelt inte haft tid förrän nu.
Tycker hur som helst att det känns som ett stabilt förstasläpp, egentligen varken mer eller mindre. Bokningen av Wombats är så klart ganska roligt men då framförallt för att det ger förhoppningar om att det kan bli lite mer fokus på pop och indie på de stora bokningarna i år än det varit tidigare. Bortsett från ett och annat undantag har det ju faktiskt varit ganska skralt med just pop och indie bland de större namnen tidigare år även om det funnits en hel del riktigt trevlig popmusik bland de medelstora och mindre akterna. Just Wombats som band är väl jag personligen inte superpepp på då det inte är något band jag lyssnat direkt. Men är det en bokning som anger tonen för resten av festivalen så känns det väldigt lovande.
Bland de övriga namnen i fredagens släpp är det väl inget som får mig att höja på ögonbrynen direkt utan det mesta känns mest som en axelryckning. Nationalteatern kommer man nog se bara för att ha sett dem, Movits! såg jag på rookie för ett par år sedan och det svängde helt okej så det kanske jag går och kollar på om det inte krockar med något men i övrigt känns det inte som att det är något jag kommer gå och titta på.
Men allt som allt skulle jag ge första släppet betyget tre av fem. Ett stabilt förstasläpp som lovar gott inför vad som komma skall. Och så får man ju vara glad så länge inte Hoffmaestro blir bokade, vore fantastiskt skönt att slippa deras ljudföroreningar i år.

Men om vi tittar framåt, vad skulle jag i dagsläget vilja se på Putte 2011? Tja, snackar vi större svenska akter vore naturlgitvis Håkan och Säkert! kul, visserligen kommer säkert båda spela på de flesta festivaler med självaktning i sommar men båda har släppt grymma skivor i år och är dessutom alltid sevärda. Man kan aldrig se varken Annika eller Håkan för många gånger. Lykke Li vore naturligtvis fantastiskt roligt också. Mindre grejer avstår jag från att nämna nu då det brukar variera ganska kraftigt vad man tycker är roligt i december och framåt vårkanten. Bruakr ju alltid dyka upp åtminstone en handfull grymma grejer under vintern och våren samtidigt som det alltid finns grejer man älskar vid den här årstiden som bara känns på sin höjd halvkul när festivalsäsongen kommer.
Utländska grejer som vore kul att se är, om vi ska fortsätta på brittiska gitarrband, höstens favoriter The Crookes. Det törst jag säga säkert att det inte kommer hända men kul vore det. Och ska man drömma lite vore naturligtvis det återförenade Pulp grymt men det är jag om möjligt ännu mer säker på att det inte kommer hända. Men drömma går ju, Jarvis Cocker på Rävåskullen, det vore fantastiskt.

P3 Guld

Nomineringarna för årets P3 Guld släpptes idag. Så här faller mina röster:

Årets nykomling: Anna von Hausswolff (övriga nominerade: First Aid Kit, Jasmine Kara, Royal Republic, Tove Styrke)
Motivering: Stod mellan von Hausswolff och First Aid Kit, båda har ju gjort riktigt bra skivor (och ingen av de andra känns ens som ett alternativ). Valde foll på von Hausswolff då jag lyssnat mer på henne och jag nog är lite mer förälskad i hennes skiva, en skiva som jag anser vara en av årets allra bästa.

Årets låt: Robyn - Dancing on my own (övriga nominerade: Daniel Adam Ray - Gubben i lådan, Johnossi - What's the point, Oskar Linnros - Från och med du, Salem Al Fakir - Keep on walking, Swedish House Mafia - One)
Motivering: Ett ganska självklart val. Dancing on my own är helt enkelt den bästa av de nominerade låtarna. En grym låt helt enkelt.

Årets grupp: Hästpojken (övriga nominerade: Johnossi, Kent, Swedish House Mafia, The Radio Dept.)
Motivering: Det här var ett svårt val. Våndades svårt om jag skulle välja Hästpojken eller Radio Dept. Att det blev Hästpojken beror i slutändan dock på att jag har lyssnat lite mer på deras skiva, visserligen för att jag inte har kommit mig för att köpa "Clinging to a scheme" än men ändå. Men ett svårt val som sagt.

Årets artist: Säkert! (övriga nominerade: Daniel Adams Ray, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Robyn)
Motivering: Här stod det mellan Säkert! och Håkan, det var nog årets svåraste val. Man vill ju ge båda två ett pris liksom. Men eftersom Håkan fick min guldmicksröst och för att Annika ju är Annika och jag älskar Annika så valde jag Säkert! här.

Guldmicken: Håkan Hellström (övriga nominderade: Familjen, Hoffmaestro, Melissa Horn, Robyn)
Motivering: Motivering är egentligen överflödig här, det här var det mest självklara valet av alla, Håkan vinner på utklassning.

Vill du rösta och se nomineringarna i de kategorier där en jury utser vinnaren? Gå då in här

Tillbaka från Karlskoga, och idag fyller jag går

Sen ett par dar tillbaka är jag alltså tillbaka i Kalmar efter att ha spenderat helgen i Karlskoga. Det var en trevlig helg, gjorde egentligen inte så mycket utan jag umgicks med familjen och fick lite födelsedagspresenter och så där. En del av presenterna var poprelaterade, närmare bestämt Håkan-boken PS. Lycka till ikväll, skivor med The Crookes och Steget samt lyxboxen med Andres Lokko-böckerna som kom i våras. Lokkoboxen är väldigt väldigt fin kan jag säga.
Även om helgen generellt sett var trevlig så slog det mig hur dött det är där uppe. Vi var ute och åt i lördagskväll och under den dryga timme vi satt på restaurangen var det ungefär tre personer som gick förbi ute på torget. Vill minnas att när jag bodde där uppe beskrev jag skämtsamt ibland stan som ett populärkulturellt ödeland. I helgen som gick kändes det som att är en beskrivning med empirisk täckning. När jag kollade upp om det var något skoj på gång insåg att det hände absolut ingenting av någon som helst relevans under helgen. Inte särkskilt förvånande, jag har ju växt upp där så jag vet ju hur det är, men ändå lite sorgligt på något sätt. Det är ju inte utan att man känner att vi borde göra något med Klubb Perfektion igen, för att på något sätt visa att det finns ett alternativ och att utgång inte behöver betyda att stå och dansa till samma trötta hits och ännu tröttare dansremixer, och att ge människor möjligheten att se något riktigt bra band emellanåt. Jag kan absolut inte lova att vi kommer göra något, det är ju inte bara upp till oss och det är mycket som ska klaffa, men jag kan inte heller neka till att det vore kul att försöka få till något framöver.

På tal om något helt annat så fyller jag som sagt år idag. 25 för att vara exakt. Blir nog inget avancerat firande, just den här veckan råkar jag ha väldigt mycket skoljobb att göra. Men något gott att äta och något glas vin kan det nog bli. Måste väl dock erkänna att just 25 känns lite åldersnojigt och smått ångetsframkallande att fylla, när man var yngre lät det ju alltid så vuxet på något sätt med 25. Fast det väljer jag att inte tänka på riktigt idag, idag lägger jag kraften på att ha en trevlig födelsedag istället.
Hade för övrigt funderingar på att sätta ihop en Spotifylista med den bästa musiken från 1985 för att fira den här dagen. Men sen kom jag på att Sonic redan satt ihop en väldigt fin 1985-lista så jag länkar till den istället: Sonic: 1985

2 Steg Från Paradise

Ju mer jag lyssnar på ”2 Steg Från Paradise” desto klarare står det att den hör till den lilla skara skivor (ingen nämnd, ingen glömd som man brukar säga) som är fantastiska första gången man hör dem men sedan ändå fortsätter att växa för varje lyssning. Jag föll för den redan vid första lyssningen men ändå har den bara blivit bättre och bättre och krupit närmre och närmre för varje genomlyssning.

Det är en skiva där Håkan både musikaliskt och textmässigt lyckas återknyta till sina tidigare album samtidigt som han tar ett steg framåt och fortsätter förädla och utveckla sin popmusik. Man kan höra spår av både ”Kolikbarn” och ”Edelweiss” såväl som ekon (om än något mer avlägsna sådana) från de två första skivorna i de elva sångerna, men där finns som sagt också en utveckling. En utveckling som känns ny och spännande men samtidigt också lyckas kännas som en naturlig fortsättning på ”Edelweiss”. Man har förfinat och renodlat vissa av de element som fanns på den skivan, skalat av en del annat, lagt till lite nytt och fått fram den här mixen av klassiskt hellströmsk pop, alla de influenser som nämnts i intervjuer och recensioner och ett framåtskridande som visar att Håkan ännu vill utvecklas och hitta nya uttryck.

Det är en skiva i princip helt utan dalar. En skiva som både förvaltar ett arv och pekar ut en riktning för framtiden. Det är fantastiskt bra helt enkelt.


PS. Sa ju att jag skulle skriva om "2 Steg Från Paradise" innan veckan var över, och tänka sig nu har jag hela nio minuter till godo.

En bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Efter att ha lyssnat på den några gånger på senaste Sonic-skivan (fan vad jag har tjatat om Sonic nu ett tag, men det här sista gånge, jag lovar) har jag kommit underfund med att jag är ganska förtjust i Orups nya singel ”Född i november”.
Det är inte alls likt mig. Det är ju inte något jag brukar falla för och bortsett från en kort period i barndomen på 90-talet (och här snackar vi alltså kring 93-94 någon gång) har jag egentligen aldrig gillat Orups musik. Det har på något sätt alltid varit för hitorienterat och många gånger ganska slätstruket. Det mesta han gjort är mer doobidoo än Popcirkus om ni förstår liknelsen. Och jag tycker fortfarande att låtar som ”Magaluf” och ”Då står pojkarna på rad” är ganska fruktansvärda.
Men det är något med ”Född i november” som fångar mig. Jag vet inte exakt vad det är som fångar mig men kanske är det tillbakablickandet mot gångna tider och det något sorgsna temat om att inget varar för evigt. Om ungdomens drömmar och vad som hände sen. Som en sorts lightversion (med betoning på lightversion) av det Håkan gör i ”Tro och tvivel” och aktuella ”River en vacker dröm”. Inga jämförelser i övrigt dock, Håkans sånger är ju minst sagt ett helt gäng snäpp vassare än Orups dito.
Jag känner mig ärligt talat lite förvirrad efter att ha upptäckt att jag är förtjust i låten. Jag vet liksom inte riktigt hur jag sak förhålla mig till det. Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli förtjust i något som Orup gjort. Men den här gången blev jag det, lite lite pinigt kanske men å andra sidan är det ju faktiskt en bra poplåt, varken mer eller mindre.

Nytt nummer av Sonic

Idag landade nya numret av Sonic i brevlådan. Ett trevligt nummer. Bland innehållet kan nämnas att Annika Norlin pratar influenser, en lång artikel om Håkan Hellström (som jag dock inte hunnit läsa ännu) och så en recension av Håkans kommande album "2 steg från Paradise". En recension som var så lockande att den fick mig att genast slå på datorn och göra en förhandsbeställning av skivan.
Visserligen hade jag nog gjort en förhandsbeställnign ändå för att ha skivan så fort som möjligt efter att den släppts. Men recensionen av skivan var sådan att den fick mig att göra beställningen nästan genast när jag hade läst den. Ibland är man kanske aningens lättpåverkad.

Minner om en magisk kväll

Så finns då "River en vacker dröm" att lyssna på på Spotify. Jag kan, likt Fredrik Virtanen skrev i en krönika för några veckor sedan, tycka att det är lite synd att Håkan inte behöll sin ursprungliga tanke och lät den där magiska kvällen på Way Out West vara enda gången låten hördes. Det kändes väl visserligen redan då att den inte skulle bli så men ändå, jag är en sucker för det unika och speciella, för de där ögonblicken som bara existerar en enda gång och sedan är borta. Därför kan jag tycka att det, på ett sätt, är lite synd att det inte bara blev den enda gången. Men å andra sidan är det en magnifik låt så det hade också varit tråkigt att aldrig få höra den igen, och visst blev jag lite exalterad när jag först såg att den låg där och gick att lyssna på.
Den är väldigt bra (magnifik som sagt), men visst är det så att den var ännu lite bättre den där augustikvällen i slottsskogen. Det blir ju lätt så, en magisk liveupplevelse går inte att helt och fullt "översätta" till skiva. Jag har faktiskt undvikit youtubeklippen från den konserten, och då "River en vacker dröm" i synnerhet. Hela konserten var ett där och då-ögonblick, ett unikt tillfälle, för mig som var där försvinner där och då-känslan om jag skulle sitta och titta på skakiga youtubeklipp med dåligt ljud.
Istället lyssnar jag på låten på Spotify och låter minnena och känslorna från kvällen skölja över mig. Visst är det som jag skrev ovan på sitt sätt lite synd att den ursprungliga tanken om det enda tillfället övergavs, men det hindrar ju inte att jag njuter av låten och låter den minna om en kväll då magi låg i luften.

Magi

Håkan Hellström
Det skulle gå att skriva en uppsats om den här konserten, om allt folk som var där, om allsången, om Håkans storhet, om den skiva han spelar från början till slut, om extraverserna som läggs in här och där under konsertens gång, om mellansnackets anekdoter, om att Per Bjurman borde varit där, om sjömanskostymen, om ”River en vacker dröm”, om kärleken mellan publik artist och mellan artist och publik, om hur man står mållös över vad som sker på scenen. Det skulle gå att skriva så jävla mycket, men jag nöjer mig med ett enda ord.
Magi.

Betyg: 5