En konsert med många höjdpunket, och en extatisk avslutning

[ingenting]
Konserten öppnas med gamla rökaren ”Punkdrömmar” men sedan domineras setlistan, med några undantag, av låtar från fjolårets fantastiska album ”Tomhet, idel tomhet”.
Vi är inte jättemånga som samlats precis framför scenen men det är å andra sidan relativt välfyllt på sidorna i dalen. Något som också Christopher Sander uppmärksammar då han uppmanar de som samlats där att komma ner. Att de flesta väljer att sitta kvar i slänterna verkar dock inte röra [ingenting] i ryggen utan vi bjuds på en riktigt fin konsert där det enda som går att klaga på är vädret. Som sagt dominerar låtarna från ”Tomhet..”, minns jag inte helt fel får vi höra alla sångerna från skivan utom ”Lång väg hem” och den långa ”Låt floden komma” (möjligtvis saknas ”Tack.” också men där är jag osäker). Att senaste skivan dominerar är ett smart drag då det är deras bästa och mest helgjutna skiva hittills och att det dessutom kryddas med några av de bästa låtarna från de tidigare skivorna och, inte minst, Sibillie Attars ljuva sångröst gör naturligtvis anrättningen ännu smaskigare.
”Bergochdalbanan” och ”Dina händer är fulla av blommor” är två av konsertens många höjdpunkter. De är andlöst vackra och berörande när de spelas efter varandra strax för slutet. Slutet ja, konserten avslutas med en fullkomligt extatisk ”Halleluja!”, den är precis så magnifik och laddad och makalös som man hade hoppats på. Just där och då finns inget annat, man står bara och gapar av häpnad över hur jävla bra det är. Det är en magisk avslutning.
Sedan kliver förvisso Sander och hans mannar in på scenen och spelar ”Lisa sa” som extranummer, till glädje för de två killar som genom hela konserten konstant önskat den låten efter varenda låt (sannolikt är det också på grund av dessa två just den låten väljs som extranummer). Men det kunde spelar ingen roll, ”Hallelulja!” är den naturliga finalen, det är den urladdningen man kommer bära med sig som det extatiska slutet på en fantastisk konsert.

Betyg: 4