Låter bättre än nånsin

Hästpojken
Redan i början av spelningen slår det mig att så här bra har Hästpojken aldrig låtit tidigare när jag sett dem live. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det men kanske är det nytillskotten av musiker, kanske är det de nya låtarna eller kanske är det helt enkelt bara ljudanläggningen som är bättre. Dessutom känns Martin mer avslappnad och bekväm än vad jag någonsin sett honom. Han verkar trivas på scenen och droppar den ena onelinern efter den andra i sina för dagen ganska charmiga mellansnack. ”Står de och väntar på Takida?” funderar han syrligt kring den folksamling som börjar samlas vid stora scenen som ligger precis bredvid den scen Hästpojken har till sitt förfogande.
Sen är naturligtvis musiken strålande. De nya arren lyfter verkligen de gamla låtarna (Matti Ollikainen på piano är nog bandets bästa värvning sen sist jag såg dem) och de nya låtarna är tja, riktigt bra poplåtar helt enkelt. Störst jubel för eftermiddagen får inte helt oväntat vinterns hit ”Gitarrer och bas, trummor och hat” men publiken verkar uppskatta hela konserten. Spelningen avslutas naturligtvis som alltid med ”Caligula”, ett lysande livenummer som på ett snyggt sätt knyter ihop konserten.

Betyg: 4