Det händer rätt vad det är att jag köper vinylskivor. Senaste åren har det till och med hänt att jag köpt skivor både som cd och vinyl. Så sent som igår skickade jag exempelvis iväg en beställning på en vinyl jag redan har som cd. Bortsett från det möjligtvis anmärkningsvärda i att köpa dubbla exemplar i en tid när väldigt många i den generation jag tillhör (de stolta 80-talisterna) i stort sett helt slutat köpa fysiska skivor är mitt vinylhandlande egentligen inte särskilt mycket att höja på ögonbrynen åt. Speciellt inte nu när vinyl börjat få ett litet uppsving igen och allt fler titlar släpps i formatet. Om det inte vore för en liten detalj. Jag äger nämligen ingen vinylspelare.
Jag köper alltså inte vinylskivor för att lyssna på dem. Jag köper vinylskivor bara för att äga dem. För att göra min skivsamling mer komplett.
Vad är då motivet till vinylsamlandet? Egentligen är det svaret tvådelat. Ny vinyl köper jag för att det känns bra att ha det och/eller för att jag vill uttrycka min uppskattning för skivan/artisten. Det är i de fallen jag också köper skivan på cd. Då har jag cd:n att lyssna på och vinylen kan stå och se snygg ut och fylla sin plats i samlingen. De flesta av de vinylskivor jag har i den här kategorin har jag inte ens tagit bort plasten runt omslaget på. I något fall händer också att jag köper ny vinyl för att det är lite mäktigare än cd sådär i största allmänhet, mer genuint på något sätt. Den andra kategorin av vinylskivor jag har i hyllan är vad man skulle kunna kalla kuriositeter, som skivan med Ingamay ni kan se här ovan (för övrigt samma Ingamay som senare blev känd som Skurts mamma) eller en EP med Liviero’s italienska showorkester. På baksidan av det omslaget till den EP:n får man veta att Pino Bordoni, orkesterns pianist, är en angenämt charmerande bekantskap för det feminina Sverige, bara en sån sak. Helt enkelt lite småskumma, lagomt lökiga grejer (påfallande ofta svenskt 50-, 60- och 70-tal) av den typ man kan hitta för typ en femma i skivbutikernas begagnatbackar. På sätt och vis kan motivet av de skivorna också handla om att det helt enkelt känns bra att ha dem. Däremot saknas motivet att uttrycka sin uppskattning för artisten eller skivan när det handlar om det jag valt att kalla kuriositeter. Naturligtvis har jag även ett gäng vinylskivor som inte hör till någon av de nämnde kategorierna utan helt enkelt bara är trevliga skivor som jag av en eller annan anledning skaffat (eller i något fall fått) som vinyl. Men även här är motivet i grund och botten samlande. En ordentlig skivsamling måste helt enkelt innehålla ett gäng vinylskivor. Om cd:n till övervägande del är till för att lyssna på är vinylskivorna till övervägande del närmast att betraktas som samlarobjekt. Något som man helt enkelt bara vill ha. Och så kan man ju inte bortse ifrån att vinyl rent generellt känns lite lite coolare än cd.
Med det sagt vore det naturligtvis ändå trevligt att kunna spela en del av vinylskivorna i samlingen. Trots detta står en vinylspelare inte särskilt högt på listan över saker som ska införskaffas för tillfället. Just nu har jag rent fysiskt faktiskt inte plats för någon, min lilla studentlägenhet är ganska full (det blir lätt så) och det finns helt enkelt ingen plats över för en vinylspelare. Så tills jag får en större lägenhet känner jag mig ganska nöjd med att bara ha mina vinylskivor, att låta dem se snygga ut där de står högst upp på hyllan och visar upp sig (längst fram står för tillfället Wounded Rhymes, More Modern Short Stories From Hello Saferide och, naturligtvis, Ingamay) och att vårda dem ömt.
Etiketter: Ingamay, Livieros Italienska Showorkester, More Modern Short Stories From Hello Saferide, Skivsamling, Skurt, Vinyl, Wounded Rhymes
