Nu fick jag post

Precis nu såg jag brevbäraren gå in genom porten med nya numret av Sonic handen (jag råkar bo precis brevid porten så när jag sitter här och vrider på huvudet kan jag ibland se folk som är på väg in). Yay för det. Ska genast gå ut till postfacket och se vad Sonic har att bjuda på den här gången.

Fruktansvärda nyheter

Hörde precis den fruktansvärda nyheten att Putte I Parken flyttar till Karlstad. Jag befinner mig, inte minst i egenskap av karlskoging, i chock och förtvivlan. Festivalen förlorar sin själ och jag har med största sannolikhet satt min fot på festivalområdet för sista gången.

Ska försöka samla tankarna till ett mer genomtänkt inlägg i ämnet någon gång under helgen. Just nu är jag, som sagt, i någon sorts chocktillstånd.

Väldigt bra

Ni har väl inte missat att Jens Lekmans nya EP An Argument With Myself finns på Spotify sedan några dagar tillbaka. Lyssnade igenom den igår och jag är ytterst förtjust, den är väldigt bra. Just nu gillar jag nog Waiting for Kirsten bäst av sångerna på skivan. Mest för den fantastiska texten som är sådär typiskt Lekmanskt både underhållande och tänkvärd. Nu måste jag bara vänta på att studiemedlet kommer så jag har råd att köpa cd:n.
Har ni lyssnat på EP:n? Vilken av sångerna gillar ni bäst?

Vinylhörnan del 1: Christer Larsmalm - Do you really wanna go

Lovade att komma med ett inlägg här senaste fredag, och nu är det lördag sen lite drygt en timme tillbaka. Jag är en hemsk människa. Fast å andra sidan har jag ju inte gått och lagt mig än så vi kan ju låtsas att det fortfarande är fredag. Nåväl.

Dags att starta en ny serie i bloggen: Vinylhörnan.
Under rubriken vinylhörnan kommer det med högst ojämna mellanrum helt enkelt kikas på valda delar av min vinylsamling. Mestadels kommer det nog bli singlar och EP:s men det är nog inte otänkbart att ett och annat album kommer slinka med. Först ut är hur som helst Christer Larsmalm med singeln "Do you really wanna go".

Kan beskrivas som svensk hemsnickrad synthpop (nåja, på ett ungefär i alla fall) från mitten av 80-talet, från Hagfors av alla ställen. Skivan inköpt i en second hand-butik i Kristinehamn för några år sedan. Inköpt tack vare det fantastiska omslaget.
Just omslaget ser ni på bilden här ovanför och tja, bortsett från omslagets frireligiösa känsla låter väl skivan ungefär som konvolutet ser ut. Rätt lökigt, ganska töntigt och så kryddat med en bedrövlig text (”do you really really wanna go, do you really really wanna leave, when you know that I don’t want you to”) framförd på inte särskilt prickfri engelska. På så vis är det ett perfekt omslag. Eller det är nog förresten ett perfekt omslag på de flesta vis egentligen. Det är helt enkelt ett fantastiskt omslag. Det inte bara ger en känsla för innehållet på skivan, det väcker också en rad frågor. Varav den viktigaste kanske är, hur tänkte man egentligen där? Ett piano, en pingstpastor (han ser ju åtminstone ut lite som en pingstpastor med det där typiskt frireligiösa, milda leendet), vad som antagligen är tänkt att se ut som en stjärnhimmel och så Christer Larsmalm skrivet i skrivstil högst upp, perfekt!
Underbart på det lökiga, kufiga, småtöntiga sättet.

Om Christer Larsmalm vet jag dock inte mycket mer än att han gett ut den här singeln. Det enda jag hittar vid en googling är en lokaltidningsartikel från 2008. Där får man veta att han på egen hand gett ut en skiva och att han mest spelar för sin egen skull. Det är ungefär allt som går att få reda på om denne mystiske man.

För första (och sista?) gången i bloggen: Beethoven

Lyssnar väldigt sällan på, och kan inte särskilt mycket om, klassisk musik (eller konstmusik som det väl heter om man ska vara petig) vanligtvis. Men så för ett tag sedan när jag var ute och promenerade och hade ipoden på shuffle dök det upp ett klassiskt stycke som jag inte ens visste att jag hade. Visade sig vara scherzot (nä, jag visste inte heller vad scherzo betydde innan jag googlade) från Beethovens tredje symfoni, den som vanligtvis kallas Eroica. Och jag fastnade rejält. Har lyssnat som en tok på nämnde stycke de senaste dagarna. Senaste idag promenerade jag exempelvis på en gångväg i ett litet skogsområde medan jag lyssnade på det, och precis när musiken blev som kraftfullast kom det en vindby i ryggen. Nästan så man skulle kunna tro att det var uttänkt på något sätt.
Nåväl, här kan ni se och höra en orkester framföra stycket jag pratat om:



Klippet är visserligen med en annan orkester än den versionen som dök upp på min ipod, men personligen tycker jag att det låter så gott som exakt likadant. Antagligen för att jag inte är van att lyssna på den här typen av musik och inte hör nyansskillnaderna.
Gillar för övrigt dirigentens sjukt stereotypa utseende med den putande (men stolta) magen, klassisk dirigentfrisyr och något pompös hållning. Så ska en dirigent se ut helt enkelt.

Återkommer senare i veckan (senast fredag) med ett inlägg om popmusik. Där vet jag ju åtminstone lite grann vad jag pratar om.

Annika är fin

Ni tittade väl på Tack för musiken nu ikväll? Sweet Annika Norlin var gäst och det var, naturligtvis, fantastiskt bra. Annika är fin. Finast rentav.

Men råkade ni av någon anledning råkade missa programmet får ni se till att se reprisen eller klicka här och titta på det SVT Play (tyvärr verkar det inte gå att bädda in), det finns där till 24 oktober.
Och tro mig när jag säger att ni vill titta på det, vågar påstå att det antagligen årets hittills finaste pop-tv.

Säkert! på engelska

Så, någon dag senare än jag hade tänkt kommer här äntligen några tankar kring Säkert! på engelska som landade i brevlådan förra veckan. Ingen recension direkt utan mer lite lösa reflektioner kring vad jag tycker om skivan.

Jag tycker att det är en bra skiva. Förvisso kanske mer av en kul kuriositet för oss fans än en omistlig del av Annikas utgivning, men ändå en bra skiva. Det har i recensioner påpekats att vissa nyanser och, inte minst, underförstådda meningar och konnotationer gått förlorade i översättningarna och att vissa av sångerna blir svårare att ta till sig på det nya språket. Det finns poänger i båda invändningarna. ”Buying cheap beer 3,5” blir helt enkelt inte samma sak som ”köper folköl 3,5”. Man tappar hela den associationsväv som begreppet folköl bär med sig, tonårsfyllorna, torftigheten och allt vad nu folköl representerar i vårt kollektiva medvetande. Och visst har även jag svårt att ta till mig ett par av sångerna, framförallt de från första skivan vilka jag av olika skäl håller extra nära hjärtat i deras originalversioner.
Många av sångerna fungerar dock bra också på sitt nya språk. Weak is the flesh är i princip lika bra på engelska som på svenska, Can I fungerar utmärkt även på engelska och Dancing, though funkar, något förvånande måster erkännas, även den utmärkt på engelska. Dock bör det kanske tilläggas att både Weak is the flesh och Can I är sånger jag hört tidigare (de har ju släppts som smakprov tidigare under året) jag har helt enkelt hunnit lyssna in mig på dem sedan tidigare. Allra bäst tycker jag dock att inledande November är. Det kan bero på att det är en sång som inte funnits med på någon tidigare skiva (den har dock funnits på internet) och att man därför inte haft samma relation till den som många av skivans andra sånger. Men framförallt skulle jag säga att det beror på att det är en väldigt bra låt, krångligare är det inte.

Allt som allt en väldigt bra skiva, även om känslan som sagt är mer av kuriositet för oss fans än en oumbärlig del av Annikas katalog. Har man inte lyssnat på Annika tidigare skulle jag rekommendera att man börjar från början med Introducing Hello Saferide och Säkert!.
Och ska jag ha en liten liten anmärkning på urvalet av låtar tycker jag Annika kunde ha gjort en inspelning av The Animal Fives översättning av Vi kommer att dö samtidig, ni vet den som innehåller den briljanta textraden ”Inhale, exhale, I breathe like a pervo in presence of you”, som bonusspår. Fast det, det är en ytterst liten anmärkning

Ska bli bättring

Får be om ursäkt för att jag varit så kass på att uppdatera här på sistone. Har haft fullt upp med terminsstarten (jag började på ett magisterprogram i måndags) och allt vad det varit. Men det ska bli skärpning till veckan. Om inte annat så lär jag väl nämna några ord om Säkert!s engelskspråkiga skiva som jag fick hem i tisdags och nu har haft tid att lyssna några varv på.