Inget festivalbesök den här gången heller

När det inte blev något Way Out West var jag lite sugen på att dra på Popaganda istället. Fast så blir det inte. Gick tyvärr inte riktigt att få ihop tidsmässigt med att jag måste vara tillbaka här nere utvilad, pigg och klar i huvudet tidig på måndag morgon (terminsstart ni vet). Usch, såpass få festivaler jag varit på den här sommaren (en) har jag inte varit på sedan 2007.
Men hoppas att ni som är där får en genomtrevlig festival, och att ni klarar er från åskovädret det hotats med för helgen. Och hälsa alla fina band/artister (mest Annika) från mig!

Underbar notis

Kan bara inte undanhålla er den här lilla notisen som jag hittade när jag lite slött kollade igenom en av lokaltidningarnas hemsidor igår kväll och bara var tvungen att printscreena. Den är ju fantastisk. Det finns så mycket i den som är underbart.

Tenta imorrn

Imorgon är det dags för tentan jag pluggat till under stora delar av sommaren. Det är en viktig tenta så jag hoppas att det ska gå bra. Håll tummarna för mig!

Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den här lysande versionen av en gammal Four Tops-dänga:

Det tog slut

Mina gratistimmar på Spotify för den här månaden tog slut igår. Första gången det hänt för min del. Sjukt drygt. Borde nog egentligen skaffa betalspotify. Känns som att det skulle kunna vara en bra investering (även om det gör att jag missar den hysteriska veoliareklamen). Fast det får nog hur som helst vänta tills terminen har börjat och det börjar trilla in lite csn-pengar på kontot igen.
Hur tusan ska jag överleva utan Spotify så länge?

Jag borde varit där

Tack PSL för att ni filmade.

Borde ha suttit på ett tåg

Hade det funnits någon rättvisa i världen hade jag suttit på ett tåg mot Göteborg, med en Way Out West-biljett i fickan/väskan. Fast nu finns det ingen rättvisa så istället sitter jag här i ett gråmulet Kalmar och skriver det här. Dock måste jag väl erkänna att den värsta besvikelsen lagt sig, man har ju liksom varit så illa tvungen att acceptera att det inte blir något Way Out West i år. Med det inte sagt att det inte kommer göra ont exempelvis 19:40 på lördag när jag vet att jag borde varit där, längst fram vid staketet och sett Jarvis kliva ut på scenen, det kommer det att göra. Men den där enorma besvikelsen man kände för några veckor sedan, när det stod klart att biljetterna var slutsålda har jag någonstans ändå kommit över. Jag har nog helt enkelt haft för mycket annat att fokusera på.
Men nu när det egentligen borde ha varit dags att åka känns det naturligtvis tungt. Och risken är väl att det känns ännu tyngre när det börjar dyka upp rapporter och recensioner lite här var. Suck, jag får väl hålla till godo med Kalmar stadsfest istället. Vad är väl Pulp, Annika och Prince jämfört med Eric Saade, Rolandz och EMD-Erik? (hej bitterhet)

Oväntad besatthet

När jag åkte ner hit till Kalmar i tisdags lyssnade vi på Leif Mannerströms sommarprat i bilen (fick skjuts ner av mina föräldrar). Eller ja, missade mitten eftersom vi stannade till vid ett museum utefter Göta Kanal men ändå. Hur som helst spelade han Julia Caesars hysteriska bisarrklassiker Annie från Amörka i programmet. Låten är ingalunda någon nyhet men efter att ha hört den i tisdags har jag blivit smått besatt av den. Det hysteriska vrålandet i första ordet i refrängen, den märkliga texten, pilsnerfilmsuttalet (Sviden!) som är charmigt trots att det är medvetet. Jag kan inte få nog. Det är nog min förkärlek till det gamla och lökiga (jag är ju som bekant ytterligt förtjust i just gamla smålökiga svenska filmer) som spökar igen.

Lämnar Karlskoga för den här gången

Imorgon (tisdag) åker jag tillbaka till Kalmar. Har varit trevligt att vara här uppe i Karlskoga över sommaren (som visserligen inte är slut men ändå). Trots att det blivit lite mindre festande än väntat/vanligt.
Hur som helst tog jag en liten promenad förbi min gamla mellanstadieskola idag. Den numera rivna Katerinedalsskolan. Det var inte utan att det kändes en aning småsorgligt när jag såg högarna av rivningsmassor där skolbyggnaden tidigare stod. Det är trots allt en del av min uppväxthistoria som försvunnit. Började där 1996 (hann gå fyran på Rävåsen innan mellanstadiet där flyttade till Katrinedal) och slutade 1998. När jag gick där hade jag ett eget hörn där jag hängde på de raster då jag inte orkade/hade lust att vara med och spela fotboll. Trivdes där i mitt hörn där jag kunde stå och filosofera samtidigt som jag hade koll på vad som hände på skolgården. Nåväl, när jag gick förbi där blev jag lite nostalgisk och kunde naturligtvis inte undgå att komma att tänka lite på den här gamla dängan:


Inte för att varken jag eller mina dåvarande kompisar kände att vi direkt ägde världen, det var vi fortfarande för unga för, men det är en låt jag ofta kommer att tänka på när jag blir lite smått sentimentalt smånostalgisk. Den illustrerar som bekant väl känslan av att bli äldre och tänka tillbaka till en tid som förvisso inte alltid var så himla toppen men som ändå har någon sorts rosa, bekymmerslöst skimmer över sig.

Men Kalmar imorgon alltså. Ska bli spännande att se hur mycket post jag har i brevlådan. Och så ska det bli fint att få se mina kära skivor igen. Väldigt fint rentav.