Plugg, pop och slöande

Känns som jag borde skriva något här, var ju ett tag sedan sist. Kommer dock inte på ett jota att skriva. Har egentligen mest plugg i huvudet för tillfället då jag som bäst håller på att plugga inför en viktig tenta jag ska skriva i mitten av augusti. Håller även på att lyssna igenom Sonics blue eyed soul-spellista, vilket är ett projekt jag nog kommer få hålla på med ett tag med tanke på listans omfattning. Har kommit sisådär 75 låtar in så jag har en del kvar. Som så ofta med Sonics spellistor finns där en hel del gött man inte hade koll på tidigare (och naturligtvis en hel del gött man redan visste att det var gött).
Annars kan jag inte säga att jag gör så himla mycket på dagarna. Pluggar, lyssnar på musik och tar det lugnt liksom. Någon sväng upp på stan (är fortfarande kvar i Karlskoga, blir nog kvar månaden ut i alla fall sen får vi se lite) emellanåt, träffa någon bekant då och då (dock inte så ofta som man skulle kunna tro, de flesta av mina gamla karlskogavänner antingen arbetar eller är bortresta). Ungefär som det brukar vara när jag är här uppe alltså.

För övrigt är jag fortfarande lite besviken/deprimerad/sur över att det inte blir något Way Out West i år. Försöker visserligen tänka lite lite positivt att den där tentan är bara några dagar efter festivalen, fast det går sådär. Hoppas dock att det ska funka tidsmässigt så jag kan åka iväg på något annat istället. Man vill ju gärna få till något fint sådär när slutet av sommaren/ledigheten närmar sig. Och nej, Stranddagarna (som tydligen är snart såg jag i lokaltidningen) är inget alternativ.

Besvikelsen är oerhörd

Strax efter klockan nio imorse stod det klart. Jag kommer antagligen inte åka på Way Out West i år. Fick inte tag på någon biljett. Första gången sedan festivalen startade som jag inte är där. Besvikelsen är, naturligtvis, oerhörd. Dels för att jag missar vad som under de senaste åren blivit en av årets absoluta höjdpunkter. Men just i år kanske framförallt för att jag kommer missa Pulp. Det är ett av mina absoluta favoritband, Jarvis Cocker är en av mina största hjältar, de turnerar för första gången på väldigt länge. Jag har både febrat och peppat som fan sedan den bokningen släpptes. Och så missar jag det. Man kan bli en bitter surkart för mindre.

Hade gärna varit i Hultsfred

Slår mig att det är idag "nya" Hultsfred startar. Hade gärna varit där men det passade inte riktigt i år, tyvärr. Jag bodde ett par år i Hultsfred innan jag flyttade till Kalmar så det är en festival som ligger mig varmt om hjärtat. Jag bodde precis vid stationen så ni som kommer dit med tåg kan faktiskt se mitt gamla lägenhetsfönster. Det rosa och vita (har jag för mig i alla fall) hyreshuset på andra sidan busstorget, liksom bakom det som åtminstone på den tiden var en nedlagd korvkiosk. Lägenheten näst längst till vänster på mittenvåningen (den vänstraste franska balkongen alltså). Där bodde jag. Hur som helst, är faktiskt en liten aning avundsjuk på er som är där. Festivalen har ett grymt bra program i år. Ni får berätta hur det var sen när festivalen är över.

Fantastisk avslutning på festivalen

Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.

Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.

Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Stilsäkert och snyggt

The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.

Betyg: 3

Jävligt coolt, jävligt bra

Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!Lite kort.

Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.

Betyg: 4

Ypperligt smakprov

Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.

Betyg: 3

Älskvärt liveblås

Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.

Betyg: 3

Ett vackert avsked

The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.

Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.

Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.

Betyg: 4

Början och slutet räddar konserten

Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.

Betyg: 2

Smittande glädje

Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4

Uttrycket matchar musiken

Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.

Betyg: 3

Fullt ös med öppna spjäll

Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.

Betyg: 4

Väl genomförd konsert, fast jag kan inte genren

Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.

Betyg: 3

Omtanke om publiken

Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.

Betyg: 3

Blir aldrig som första gången

Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.

Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.

Betyg: 4

Stabilt och kompetent

Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.

Betyg: 3

Dåligt ljud stör upplevelsen

Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.

Betyg: 3

Fullkomligt glödande föreställning

Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrgit är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.

En elektrisk I know you don’t love me mynnar ut i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, den brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.

Betyg: 4 (men femman är nära)

Stabil indierockshow

The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.

Betyg: 3

Konserten matchar solskenet

Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.

Betyg: 3

Livesituationen skapar nerv

Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.

Betyg: 3

Trevlig, poppigt och blommigt, men inte utan svärta

Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.

Betyg: 3

Det eftertänksamma fungerar bäst

Alexis Weak
Något som slår mig strax innan konserten ska börja är att publiken som samlats framför scenen är väldigt ung. Yngre än jag hade väntat mig. Bortsett från en och annan förälder uppskattar jag att jag hör till de äldsta på asfaltsplanen där festivalens minsta scen, Pipadilly (ja, jag får också obehagsrysningar av det ordvitsiga namnet), är belägen. Först blir jag lite förvånad, trodde faktiskt inte att Alexis Weaks kärnpublik var så pass ung som den tycks vara. Sedan slår det mig varför så många så pass unga samlats. Radio. Många verkar vara där framförallt av anledningen att de vill höra radiohiten 112, ett skäl så gott som något givetvis men visst är det lite synd på så rara ärtor att inte övrigt material får riktigt samma uppmärksamhet. Med det sagt så är ändå publiken entusiastisk och relativt högljudd konserten igenom. De mer partyinriktade numren är effektiva och får igång publiken med både dans och, i ett par låtar, sång. Bäst är dock de mer eftertänksamma numren då tempot dras ner en smula, exempelvis Hela havet stormar, där kommer Alexis Weaks långsamma och nästan lite slöa rapstil allra bäst till sin rätt. Och precis som väntat går den unga publiken igång allra mest på asvlutande 112, då blir det ett oerhört drag framför scenen och festen har verkligen kommit till parken. Ett extra plus i kanten blir det för att bandet utöver en DJ även består av en trummis och en gitarrist. Det skapar ett helt annat sväng och närhet än om DJ:n ensam hade backat upp. Och att konserten börjar uppemot tio minuter efter utsatt tid spelar ingen roll alls. Det är ju hiphop vi snackar om, det hör till genren att vara lite försenad.

Betyg: 3

Enformigt och händelselöst

Dan Hylander
Min första tanke när konserten börjar är att bandet på scenen visar riktig spelglädje. De verkar helt enkelt ha roligt när de framför den ganska raka rock inte helt utan Sprigsteenambitioner vi får höra. Det som i de första två låtarna är ett helt okej sväng blir dock snart ganska segt och enformigt. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket varken i låtarna eller i konserten. Det låter väldigt vuxet svenskt 70- och 80-tal och mellansnacken består på sin höjd av att vi får veta vad nästa låt handlar om. Efter ungefär en kvart kommer dessutom ett ganska outhärdligt och på tok för långt soloparti, utöver ett gäng gitarrsolon får vi rentav höra ett violinsolo, och där tappar de mig definitivt. Publiken är ganska gles men de medelålders inslagen i den (och de är några stycken) tycks i alla fall uppskatta det hela. Alltid något.

Betyg: 2

Han gör sin grej, och gör det bra

Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Festivalens öppningsakt är en man som gått sina egna vägar och sagt och gjort det han känner för. Stefan Sundström har inte anpassat sig efter någon mall eller varit rädd för att göra någon upprörd. Man kan tycka vad man vill om honom, hans musik och hans texter som ständigt står på de svagas sida. Men oavsett vad man tycker går det inte att säga annat än att han gör sin grej och att han gör det bra. Oavsett om han gör visor eller, som idag, rock är det alltid konsekvent genomfört och framfört på ett Sundströmskt yvigt vis med spår av såväl progg som punk och bluesrock. Detta är ett intryck som förstärks av det kompetenta och lagom skitiga band som backar upp denna eftermiddag. De piskar upp ett bra och småbluesigt sväng som blir en utmärkt start på Putte i Parken 2011. Samspelet med publiken, som även om den inte är jättestor är något större än jag väntat mig med tanke på att det är tidigt på dagen och festivalen ännu inte riktigt kommit igång, är bra och såväl Sundström som hans bandmedlemmar tycks vara på gott humör. Som extranummer bjuds vi på en cover av Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka neråt, ett låtval som väl sammanfattar vad Sundström står för som artist. En hybrid av progg, punk, vänsterideal och häcklande av översitteri och maktfullkomlighet. Allt som allt en minst sagt utmärkt start på festivalen.

Betyg: 3

Kul och tragiskt på samma gång

Såg att Way Out West har sålt slut på sina biljetter. Det är naturligtvis kul på så sätt att kvalitet lönar sig och så vidare. För mig personligen är det dock en smärre katastrof eftersom jag inte hunnit köpa biljett ännu (hade tänkt göra det till veckan). Fan också, jag som var galet peppad på att se Pulp.

Putte är över för i år

Igår var alltså sista dagen på Putte i Parken 2011. Känns lite trist att festivalen är över, det har varit fina dagar. Även gårdagen var således en trevlig festivaldag. Det jag såg var bra och Håkan avslutade såväl dagen som festivalen på ett strålande sätt. Ungefär så kan man nog sammanfatta lördagen.

Ska man lite kort försöka sammanfatta hela festivalen så tycker jag först och främst att det jag sett överlag varit bra. Bäst har Peter Bjorn & John, Bob Hund, The Ark, Paper och Håkan varit (inte nödvändigtvis i den ordningen, men jag nämnde dem i den ordnign de spelade), men det är flera som gjort riktigt bra spelningar (Those Dancing Days gjorde exempelvis det bästa framträdande jag sett dem göra). Tycker även arrangemanget som helhet varit riktigt bra. Det enda jag väl så här direkt efteråt har att anmärka på är att till nästa år borde man få armbandet på höger handled istället för vänster. Detta eftersom jag hör till den skara som bär en klocka på vänster handled, då blir det i allmänhet lite bekvämare att ha armbandet på den högra. Områdesmässigt tycker jag att serveringsområdet Blå Lund var ett riktigt bra tillskott, även om jag själv inte hängde där särskilt mycket (det hanns helt enkelt inte med) gillar jag konceptet skarpt. Dessutom känns det som att det passar bra in i festivalens profil och varumärke, vilket ju alltid är ett plus.
Allt som allt tycker jag det har varit en väldigt trevlig festival.
För övrigt kan vi konstatera att mönstret från förra året höll i sig. Fint väder första och sista dagen och lite sisådär väder under de två mittendagarna. Även om mittendagarnas väder var betydligt bättre i år.

Recensioner av det jag sett dyker upp här under veckan som kommer. Har inte tid riktigt att skriva dem idag (råkade sova lite för länge för att hinna med det) men från och med imorgon bör det kunna dyka upp en del.

Dags för festivalens sista dag

Gårdagen var, precis som de föregående dagarna, trevlig och bra. Lär väl precis som ifjol dyka upp ett gägn recensioner vad det lider men i korta drag kan gårdagen beskrivas som att Kajsa Grytt hade oförtjänt lite publik, Sator öste sin vana trogen på, Veronica Maggio var ungefär som förväntat, Those Dancing Days fick både en bättra tid och bättre scen än sist de spelade på Putte i Parken, Manic Street Preachers var sådär och The Ark gav oss en magnifik final på kvällen. Så en trevlig dag helt enkelt.

Idag kommer jag bege mig till festivalområdet lite senare än jag gjort hittills. Har inte bestämt mig exakt när jag ska gå ännu, det får vi se helt enkelt, men senast till Movits vid åtta i alla fall. Tror de kan få till rätt skön stämning i Dalen bara vädret håller i sig och det dyker upp en del folk. Sedan blir det Lilla Sällskapet tänkte jag. Hade visserligen också gärna sett lokala Durango Riot som spelar samtidigt, men man kan ju inte få allt och eftersom jag sett Durango Riot ett par gånger förut så faller nog valet på Lilla Sällskapet. Sedan följer en magnifik trippel som avslutning på festivalen med Paper, The Concretes och, naturligtvis, Håkan.
Ni som har åldern inne för att ha tillträde till rockbaren bör aboslut inte missa Paper, tror det kan bli grymt bra. Inte heller bör Concretes missas. Känns som det finns en viss risk att det blir typ jag och tre till som kollar på Concretes i och med att Maskinen spelar samtidigt (det baserar jag på att många av festivalens besökare är ganska unga och antagligen är mer bekanta med Maskinen än med Concretes, plus att rapporterna från andra festivaler tyder på att Maskinen lockar en hel del publik i år), men förhoppningsvis blir vi i alla fall några fler än så. Nåväl, ska hur som helst blir jäkligt kul att se Concretes, har aldrig riktigt lyckats se dem live förut.

Vågar vi, avslutningsvis, gissa att Håkan blir en formidabel avslutning på Putte i Parken 2011? Finns egentligen inte mycket som talar emot det va? Inte ens vädret, just nu skiner solen och alla rapporter och prognoser tyder på att det kommer fortsätta vara fint väder hela dagen. Gött!

Återigen dags för en ny Puttedag

Gårdagen var, bortsett från vädret, en trevlig dag på Putte i Parken. Peter Bjorn & John gjorde festivalens hittills bästa konsert (så bra att jag inte kunde göra annat än att gå och köpa en t-shirt direkt efteråt), stämningen var god trots regnet och det var allmänt gött helt enkelt. Nu är det dock en ny dag och med det också dags för nya bravader. Kommer inleda dagen med att se Kajsa Grytt och sen rullar det på med Sator (inte riktigt min typ av musik egentligen men de leverar alltid live), Veronica Maggio, Those Dancing Days och Manic Street Preachers innan kvällen avslutas med The Ark som enlgit ryktet åker runt med en rent magnifik föreställning denna sommar. Ska bli intressant att se Veronica Maggio på en större scen och hur hon gör sig på en sådan jämfört med den mindre scen hon spelade på under inspelningen av P3 Sommarsession igår. Those Dancing Days ska också bli kul att se, framförallt blir det spännande att höra hur materialet från nya (utmärkta) skivan fungerar live. Rent spontant känns det som att nummer som exempelvis Fuckarias och Reaching Forward kan bli vad man brukar kalla för livebomber.
Gällande väder får vi hoppas att det blir bättre än igår. Fast slipper vi bara åska kan jag acceptera lite regn. Att stå uppe på IP under åskaväder känns ju inte som någon höjdare direkt.

Dags för Puttes torsdag

Årets första Puttedag är avklarad sen sisådär tolv timmar tillbaka. Det var en trevlig dag som började med Stefan Sundström på eftermiddagen och avslutades med Daniel Adams Ray när klockan hade passerat midnatt. Däremellan fylldes dagen med några trevliga konserter (recensioner kommer som vanligt efter festivalen, har varken ork eller tid för att sätta mig och skriva dem nu), några glas vin och, inte minst, riktigt kanonväder.

Men det var då, nu är det ny dag och nya äventyr väntar. Denna torsdag är den av festivaldagarna som påförhand ser allra bäst ut programmässigt. Jag kommer inleda med att se Armand Mirpour, det kan nog bli en riktigt trevlig inledning på dagen. Sen får det nog bli P3 sommarsession innan det blir en liten lucka i programmet då man kan samla krafter inför kvällen. För sen kör det igång rejält. Från att Miss Li kliver upp på scenen vid sju är det något att se i stort sett hela tiden till dess att festivalområdet stänger för natten. Wombats klockan åtta (första dalenkonserten för mig i år), Peter Bjorn & John nio, Syket halv elva, Me and My Army halv tolv och så till sist Bob Hund halv ett. Blir med andra ord ett himla springande mellan scenerna under kvällen. Både Peter Bjorn & John, Syket och Bob Hund hör för övrigt till de akter jag ser fram mest mot att se under festivalen, så det känns som det kan bli en riktig kanonkväll.
Hoppas bara att publiken på Peter Bjorn & John inte enbart består av fjortisar som vill höra "vissellåten" utan att det finns åtminstone några som är mer initierade. På tal om Young Folks kan man för övrigt undra vem som får komma och gästa på den ikväll, sist jag såg PBJ var det sweet Annika Norlin, fast det lät det nog inte bli ikväll.

I skrivande stund ser det enligt SMHI:s prognos dessutom ut som att vädret kan bli rätt trevlgit idag också. Hoppas prognosen stämmer.

PS. Från mitt fönster ser jag att Hultsfreds zeppelinare är i luften, jag gillar zeppelinare, skulle vilja ha en egen att åka runt i

Inför Putteonsdan

Första Puttedagen idag alltså. Jag kommer promenera iväg till festivalområdet för att se Stefan Sundström vid tre, sen blir det ngåra timmars väntan tills det är dags för antingen Nationalteatern eller Alexis Weak (har fortfarande inte bestämt mig, får gå på stundens ingivelse helt enkelt). Rent generellt blir det faktiskt en hel del luckor ock väntan idag. Men så är denna dag också festivalens klart svagaste i mina ögon (imorgon är den, åtminstone på pappret, bästa men det återkommer jag till då). Men det ska nog bli trevligt ändå.
Hur länge jag blir kvar på festivalen idag får vi se. Förutsatt att det inte börjar regna, att jag orkar och att jag inte blir less på att vänta stannar jag nog och tittar på Daniel Adams Ray. Men skulle vädret bli dåligt eller nåt sånt går jag nog hem när Little Marbles är slut, för då pallar jag nog inte att bara vänta i (minst) en och en halv timme på att DAR ska börja.

Nåväl, nu ska jag börja ta tag i en del jag måste få gjort innan det är dags att gå iväg till festivalområdet. Vem vet, kanske ses vi där.

Puttetips

Imorgon börjar alltså årets Putte i Parken. Förhoppningsvis blir det en kul festival.
Tänkte tipsa om ett par band som ni inte bör missa på festivalen. Tycker dock inte att det är nödvändigt att tipsa om exempelvis Håkan, Peter Bjorn & John, Bob Hund eller något annat som ni ändå har koll på och vet att man bör se. Istället tänkte jag tipsa om ett par andra band, sådant som kanske inte alla har koll på men som är väldigt bra och absolut inte bör missas.

Syket (Torsdag 22:30, Pipadilly)
Att beskriva Syket är inte helt lätt. På debutalbumet With Love som kom i vintras kan man höra spår av såväl indie, shoegaze, rymdrock, postrock och psykeldelia som pura popmelodier. Det enda som egentligen går att säga med säkerhet är att det är bra. Väldigt bra till och med. Sjumannabandet, som på att representera senare års framstående Umeåscen på PIP, är definitivt en av årets mest intressanta debutanter, och lika definitivt något som alla bör gå och titta på.
Syket på Spotify

Paper (Lördag 22:30, Rockbaren)
Paper är antagligen ett av de band på årets upplaga av Putte i Parken som besökarna har sämst koll på. Deras krautiga monotoni bör dock inte missas. Det är tilltalande redan på skiva, årets Mischmasch förtjänar helt klart lovorden som kastats efter den, men är samtidigt en typ av musik som har en tendens att växa ytterligare när den framförs live. Som allra bäst kommer till sin rätt när volymen skruvas upp och livesituationens nerv ger de repetitiva tonerna ytterligare laddning. Så gå och titta på Paper, det kan bli fantastiskt bra.
Paper på Spotify

Mitt Putteschema

Här är då det schema som jag tänkt mig att följa under Putte i Parken nästa helg. Kommer väl antagligen bli någon minut här och där på en del annat också (det blir det ju alltid) men det här är hur planen ser ut.

Onsdag
15:00 Stefan Sundström
19:00 Alexis Weak eller Nationalteatern (beror på vad jag känner för i stunden)
21:00 Little Marbles
23:30 Eventuellt Daniel Adams Ray (beror på humör, väder, ork etc.)

Torsdag
15:00 Armand Mirpour
19:00 Miss Li
20:00 The Wombats
21:00 Peter Bjorn and John
22:30 Syket
23:30 Me and My Army
00:30 Bob Hund

Fredag
15:00 Kajsa Grytt
18:00 Sator
19:00 Veronica Maggio
(19:30 Paper)
21:00 Those Dancing Days
22:00 Manic Street Preachers
00:30 The Ark

Lördag
20:00 Movits
21:00 Lilla Sällskapet
22:00 Adam Tensta
22:30 Marcus Price & Carli (eller Paper)
23:30 The Concretes
00:30 Håkan Hellström

Fotnot: Jag ska se Paper, att de står inom parantes beror på att de i skrivande stund inte finns med på det spelschema som finns publicerat på Putte i Parkens hemsida. Gissar dock att de kommer spela på någon av de två tider på rockbaren som är angivna som TBA (fredag 19:30 samt lördag 22:30) varför det är där de återfinns i mitt personliga schema här ovan.

Rent spontant känns ju torsdagen som den klart bästa dagen. Väldigt få egentliga luckor där och tre av de band jag ser mest fram emot att se (Peter Bjorn and John, Syket, Bob Hund) nästan på rad. Även avslutningen på lördagen ser riktgit grym ut med Concretes och Håkan direkt efter varandra. Extra bonus där är ju att Maskinen spelar samtidigt som Concretes vilket borde innebära att vi slipper fulla idioter som förstör stämningen för oss som verkligen vill se Concretes. Haha, vad elitistsik och dryg jag kan vara ibland.
Svagaste dagen är helt klart onsdagen. Ganska stora luckor i programmet och knappt något man känner att man verkligen måste se. Och så blir det som det ser ut nu också den dag då man går hem tidigast.