Vackert sorgsen

Att jag är ett stort fan av ungefär allt som Annika Norlin gjort är ingen hemlighet, och senaste veckorna har jag både lyssnat och tittat en hel del på den här:



Mycket bra låt. Och väldigt fin video, den är så vackert sorgsen, man känner huvudpersonens smärta. Sen är ju naturligtvis barnet som iklädd hatt halsar läsk och i sin uppenbarelse påminner om ett byfyllo från en pilsnerfilm smått genialt. Han eller hon (svårt att avgöra vilket då man bara ser barnet ifråga bakifrån) skymtar bara förbi i någon sekund men lyckas under den sekunden fullända illusionen av dansbana eller folkpark.

Nu är det lite drygt två veckor kvar tills skivan kommer. Jag längtar.

Mer aktivitet från och med nu

Usch vad dålig jag är som inte uppdaterat här på hela veckan trots att tanken var att jag skulle skriva här lite oftare nu efter Way Out West. Jag får skärpa mig lite helt enkelt.

Nåväl, eftersom tanken är att den här bloggen ska bli mer aktiv framöver kan det nog vara på sin plats att jag presenterar mig lite närmare.
Jag heter Nicklas, är nästan 25 år gammal (fyller i oktober och har redan åldersnoja, läskigt att bli 25 ju), och är ordförande för Karlskoga Populärmusikförening och ansvarig för samt dne drivande kraften bakom Klubb Perfektion.
För närvarande bor jag i Kalmar där jag studerar på Linnéuniversitet, studerade på programmet Music & Event Management fram till i somras men de studierna är färdiga och nu under hösten läser jag lite strökurser medan jag funderar lite på framtiden. Här i Kalmar har jag bott sedan januari 2009 och innan det bodde jag i Hultsfred i ungefär 1,5 år då första halvan av min utbildning var förlagd dit. Jag är dock född och uppvuxen i Karlskoga (ska man vara riktigt petig är jag faktiskt född i Örebro eftersom BB i Karlskoga var stängt en sväng där i mitten av 80-talet).

Som ni säkert förstått har jag ett stort musikintresse. Något som speglar min vardag då mycket av den tid som inte går åt till pluggande läggs på att på olika sätt förkovra mig i popmusik. Dessutom är jag en sån där som fortfarande gillar att ha min musik på cd så den redan rätt fulla skivhyllan fylls på med jämna mellanrum.
Och så himla mycket mer har jag nog inte att säga om mig själv, inte något som känns relevant just nu i alla fall.

Som sagt kommer den här bloggen bli mer aktiv framöver. Kommer nog inte uppdateras dagligen men ngåra gånger i veckan så där i alla fall är tanken. Exakt vad det kommer skrivas om får vi se, men det mesta kommer kretsa kring musik på ett eller annat sätt. Lite tips kanske, någon recension, lite tankar kring popmusik, lite vad som dyker upp och känns värt att skriva om helt enkelt.
Så på återseende i en inte allt för avlägsen framtid!

Tältet kokar

La Roux
När La Roux kör igång sin konsert är Linnétältet inte välfyllt, det är proppfullt. Proppfullt av en publik som dansar sig igenom konserten, som förvandlar tältet till en kokande klubb, som får luften att spraka av energi, eufori och en känsla av att just nu är allt som betyder något.
La Roux har gjort sin läxa, allt med konserten är väldigt mycket 80-tal. Allt ifrån den electrosynthiga musiken till hur bandet ser ut andas 80-tal. Fast det är 80-talet uppdaterat till 2010. Trots influenserna från och tillbakablickarna mot decenniet då huvuddelen av publiken, inklusive undertecknad, föddes känns det väldigt modernt och väldigt mycket här och nu. Visst är låtarna i mångt och mycket bagateller men det spelar liksom ingen roll, just här och just nu fungerar de utmärkt, det är musik att dansa och festa till och det är precis vad publiken är här för att göra; dansa, svettas och ha jävligt roligt.
Och trots att det redan från början är oerhört varmt och svettigt inne i tältet höjs temperaturen ytterligare när den avslutande ”Bulletproof” sparkar igång. Det blir vad som bortsett från Håkans furiösa inledning antagligen är festivalens största fest. Det blir galet. Och så är det ju en jäkligt bra poplåt.

Betyg: 4

Dramatiskt, coolt och jäkligt snyggt

Lykke Li
Redan från början av konserten inser man att det är en dramatisk föreställning vi kommer bjudas på. Lamporna på scenen blinkar ödesmättat och de stora svarta tygstycken som scendekorationen består av fladdrar närmast olycksbådande där de hänger från taket på scenen. Visuellt är det en föreställning som är jäkligt snygg och jäkligt cool, helt i samklang med Lykke Li själv och hennes musik således.
Musikaliskt bjuds det på en väl avvägd mix av nya låtar och hitsen från första skivan. De nya låtarna, vilka utgör en stor och viktig del av konserten, är bra och lovar väldigt gott inför det kommande albumet. Dock är det de äldre låtarna som får igång publiken bäst, vilket inte är så konstigt då det är vad folk känner igen. Det är ju alltid lättare att både dansa och sjunga med till låtar man hört förut.
Det är dock inte bara publiken som rör på fötterna utan Lykke själv både dansar, trummar och gör ett par klädbyten. Och när The Knifes ”Silent Shout” börjar ljuda från scenen en liten stund innan konsertens slut röjer hon, i sina skyhöga skor, loss hårdare än hela slottsskogen tillsammans (och det är inte heller enda gången under konserten det sker). Det är som sagt en spelning byggd på dramatik och mörker men också på skörhet och mod. En föreställning där Lykke Lis redan fantastiska pop växer ytterligare ett snäpp.
Jag behöver nog knappast tillägga att det naturligtvis är väldigt bra.

Betyg: 4

Magi

Håkan Hellström
Det skulle gå att skriva en uppsats om den här konserten, om allt folk som var där, om allsången, om Håkans storhet, om den skiva han spelar från början till slut, om extraverserna som läggs in här och där under konsertens gång, om mellansnackets anekdoter, om att Per Bjurman borde varit där, om sjömanskostymen, om ”River en vacker dröm”, om kärleken mellan publik artist och mellan artist och publik, om hur man står mållös över vad som sker på scenen. Det skulle gå att skriva så jävla mycket, men jag nöjer mig med ett enda ord.
Magi.

Betyg: 5

von Hausswolff överöses med kärlek

Anna von Hausswolff
Artisten med festivalens mest svårstavade namn ger oss en av festivalens finaste konserter. Det är oerhört vacker och oerhört dramatiskt på samma gång. Mycket på grund av von Hausswolffs makalösa röst, hon kan mycket väl besitta festivalens allra största röst. Men bara en röst kommer man inte särskilt långt på, man måste ju ha låtar också. Det har dock von Hausswolff, och vilka låtar hon har. Dramatiska nummer som ”Pills” varvas med smärtsamt vackra som ”Old beauty/Du kan nu dö” och skapar en fantastisk helhet. Här bör även huvudpersonens två medmusikanter få ett omnämnande, de kompar lyhört och känsligt Annas pianospel och sång och bidrar i hög grad till upplevelsen (även om jag är övertygad om att det skulle vara fantastiskt bra även med enbart piano och sång, så starka är låtarna och så skicklig är Anna).
Även om publiken inte är jättestor (Pavement spelar samtidigt och von Hausswolff står inte med i programmet då hon med bara ett par dagars varsel ersatte Jay Electronica) så visar den sin uppskattning desto mer. von Hausswolff överöses med massor av kärlek från publiken. Dessutom verkar hon uppriktigt glad och lite charmigt smågenerad av all kärlek och uppskattning som kommer från publiken, jag vet inte varför men jag blir alltid lite varm i hjärtat när det märks att en artist blir genuint glad över publikens applåder.
Det är en sån där känsla i luften som om varken publik eller artist vill att konserten ska ta slut. Men slut tar det, efter att von Hausswolff klappats ut för extranummer inte bara en utan två gånger, och vi som var där kan lämna Linnétältet med vetskapen att vi sett en underbar konsert. Festivalens hittills bästa.

Betyg: 4

Materialet talar för sig självt

The Radio Dept.
Johan Duncanson och hand kolleger är kanske ingen spektakulär liveupplevelse, det händer liksom inte särskilt mycket och några större estradörer kan de inte beskyllas för att vara. Men det gör inget. Deras låtmaterial talar liksom för sig självt. Och som det gör det, The Radio Dept. har ett helt fantastiskt material att bygga sin konsert på. Något som speglas i att Linnétältet är så gott som knökfullt. Och publiken verkar också gilla det de bjuds på, i stort sett varje låt belönas med rungande applåder.
Det är en fin och bra spelning där låtarna står i centrum. Har man så här starka låtar räcker det alldeles utmärkt.

Betyg: 4

Inte deras bästa dag

Girls
Det första som slår mig är att Girls sångare Christopher Owens har klippt sig. Borta är det halvrisiga långa håret och istället finns där en kortklippt, välkammad frisyr. Det känns oväntat. Lika oväntat som Owens nya frisyr är att Girls väljer att spela sin bästa låt, ”Lust for life”, som första låt. Förvisso befriande att alla inte följer mallen att spara det bästa/mest välkända till slutet men frågan är hur smart det är att lägga det allra först. Visst finns det ett helt gäng fantastiska låtar på debuten ”Album” som kom ifjol så rent låtmässigt är det naturligtvis kvalitativt rakt igenom, men i och med att ”Lust för life” läggs först är känslan att publikens pepp sjunker en hel del redan efter första låten. Sedan bör det erkännas att Girls nog inte har sin allra bästa och mest inspirerade dag, framförallt mittenpartiet känns rätt segt och aningens malande. De låtar och melodier som är så fantastiska på skiva kommer liksom inte riktigt till sin rätt.
Det är synd för det här hade ju kunnat vara så förbaskat skitbra.

Betyg: 2

Svängigt och dansant, lyckligt och melankoliskt

The Drums
Den från Florida inflyttade, och mycket stiliga, Brooklynkvartetten inleder konserten, som är lördagens första, med att spela den inte helt obittra avskedssången ”It will all end in tears”. Sedan får vi höra om inte alla så åtminstone de flesta av sångerna från sommarens mästerliga debutalbum. Och det är riktigt bra. Det är svängigt och dansant och lyckligt och melankoliskt. De i grunden relativt okomplicerade poplåtarna är en perfekt inledning på festivallördagen. Dessutom levereras de på ett utmärkt sätt av ett riktigt bra liveband, det är inget svårmodigt skotittande här inte utan gitarristen Jacob Graham dansar på sitt karaktäristiska vis genom hela konserten (när han i andra låten byter ut gitarren mot en tamburin studsar och snurrar han dessutom runt på hela scenen och verkar inte helt långt ifrån att ha fått ett hsr, ett helvetes stollryck).
Publiken är, inte helt oväntat, stor och entusiastisk och när den avslutande ”Let’s go surfing” kör igång är det nog ingen som står still i det varma tältet. Det är en fantastisk avslutning på en riktigt bra konsert.

Betyg: 4

Fyra ord räcker

The xx
I mitt anteckningsblock har jag skrivit fyra ord om den här konserten. Stämningsfullt, snyggt, svart och bra. Mer än så behöver egentligen inte sägas om den blyga Londontrions konsert. Med relativt enkla medel, egentligen bara motljus och en och annan lampa som blinkar till emellanåt, lyckas de skapa en snygg och dramatisk inramning till sin avskalade, lågmälda och naturligtvis smärtsamt utmärkta popmusik.
Det är helt enkelt stämningsfullt, snyggt, svart och förbannat bra.

Betyg: 4

Seg start sänker betyget

Jónsi
Jag har rätt höga förväntningar på den här konserten. Till en början infrias inte dessa. Första delen av konserten är liksom jäkligt segt, väldigt introvert och lite väl arty. Visst är det vackert, även om ljudet från LCD Soundsystem som spelar samtidigt på en annan scen då och då stör (en bit in i konserten frågar sig till och med Jónsi vad som pågår på den andra scenen), men fruktansvärt segt samtidigt som samspelet med publiken är så gott som obefintligt.
Sedan händer något. Från och med ”Go do” efter lite drygt 20 minuter lyfter konserten rejält. De mer fartiga nummer som därefter dominerar fungerar betydligt bättre. I och med detta får även publikkontakten ett rejält lyft vilket leder till att också de långsammare och mer lågmälda låtarna blir betydligt bättre.
Från ”Go go” och in i mål infrias förväntningarna. Från ”Go do” till det avslutande oväsendet ringt ut till och med överträffas förväntningarna. Den dryga sista halvan av konserten är helt enkelt fantastiskt bra. Synd på så rara ärter att den sega början drar ner betyget.

Betyg: 3

Iggy levererar vad man förväntar sig

Iggy & The Stooges
Här får man ganska exakt det man väntat sig. Iggys väst åker av redan innan första låten börjat och sedan far han runt som ett jehu både på och, påfallande ofta, nedanför scenen. Trots den ådriga gubbkroppen är det svårt att tänka sig att det energiknippet faktiskt är en bit över 60, själv är jag 24 och skulle nog inte orka mer än en låt (om ens det) i samma tempo och intensitet.
Resten av bandet behöver man egentligen inte orda så mycket om, de står mest där de står men levererar ett stabilt sväng som faktiskt känns oväntat vitalt. En bit in i konserten bjuder Iggy upp publiken på scenen och ett gäng saliga fans lyckas ta sig upp för att dansa, röja och sjunga med sin idol. Det skänker konserten en intressant dimension av publiksamspel och skapar naturligtvis stort jubel hos åskådarna.
Det är som sagt intensivt och Iggy är en mycket god underhållare. Men i grund och botten är det ganska exakt det man väntat sig.

Betyg: 3

Välförtjänt storpublik

Local Natives
Ännu en gång är det mycket folk i tältet, trots att Soundtrack Of Our Lives spelar för storpublik en bit bort. Men det är välförtjänt. Inte bara för att ”Gorilla Manor” är en mycket bra skiva utan även för att Local Natives ända från inledande ”World News” fram till spelningens sista ackord ger oss en laddad och fokuserad konsert. Publiken är inte bara stor utan den är även entusiastisk och vartenda intro förorsakar uppskattande jubel och applåder. Kanske är det publikens entusiasm och uppskattning som gör att varje låt känns som att den pepprats full med extra sväng och extra glöd i stämsången.
Tillsammans med bandets vänliga framtoning och vad som tycks vara uppriktig glädje över publiken bifall skapar det en älskvärt oemotståndlig helhet som gör att jag faller pladask för det här. Riktigt bra musik, riktigt bra konsert, riktigt bra liveband.

Betyg: 4

Senare tid hade gjort konserten större rättvisa

Beach House
Kanske är inte en tältscen i en park en varm och ljus eftermiddag som denna den ultimata miljön för Beach Houses fina drömpop. Antagligen hade mörker och en intim klubbscen gjort både musiken och framträdandet mer rättvisa. Trots det lyckas Alex Scally och Victoria Legrand tillsammans med sitt band leverera en fin, smått hypnotisk föreställning byggd kring deras well, drömska popsånger. Vårens hit ”Norway” är den naturliga höjdpunkten på konserten. Vilket också märks i det att efter den och ytterligare ett par sånger börjar vissa lämna det så gott som helt fulla tältet.
Om man ville skulle man säkert kunna anmärka på att bandet ibland ger ett aningens trött intryck, men det hör liksom till genren. Ett energiskt hoppande med gasen i botten och full fart framåt hade känts malplacerat i sammanhanget.

Betyg: 3

Stämningsfullt med Panda Bear

Panda Bear
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Panda Bear på skiva. Därför blir jag inte heller varken besviken eller upprymd av vilka sånger Noah Lennox väljer att spela respektive utelämna ur setlisten denna eftermiddag i Linnétältet. Istället låter jag mig snärjas av de småpsykedeliska stämningar Lennox väver fram ur sin gitarr och den hög teknik han har framför sig. Visst blir det monotont emellanåt men aldrig direkt ointressant.
Sånär som på fyra fulla idioter som till en början står precis framför mig och stör stämningen (de försvinner dock efter en liten stund för att gå och dricka mer öl) är publiken andäktigt lyssnande. Något som ytterligare förstärker den stämningsfulla atmosfären i tältet.
Visst, det är ingen sprakande liveshow, men när den sista låten klingat ut och projektionerna försvunnit från storbildsskärmarna har vi ändå fått se en ganska fin konsert.

Betyg: 3

Fin inledning på Way Out West 2010

Här kommer då den första recensionen från Way Out West. Alla recensionerna kommer läggas upp kronologiskt i den ordning banden spelade. Resterande recensioner kommer dyka upp under de närmsta dagarna. Har dock en del annat som måste prioriteras högre så jag vågar inte lova att det blir jättekontinuerligt, men senast på fredag ska alla recensioner vara färdiga och publicerade.

Jens Lekman
Det märks att det fortfarande är tidigt på festivalen när Jens Lekman med band kliver upp på som första akt på den stora flamingoscenen. Publiken är ganska stel och verkar fortfarande inte riktigt ha vaknat. Dessutom är ljudet ganska dåligt i början av konserten med alldeles för mycket bas som dränker mycket av det andra ljudet.
Ljudet blir dock bättre efter hand och framemot slutet av konserten har publikens stelhet övergått till dans. Dans till Lekmans små popunder och charmiga mellansnack. Det får sista halvtimmen att lyfta och det blir en riktigt fin start på festivalen.
Visst kan man ha synpunkter på att han väljer att ha med varken ”A postcard to Nina” eller ”You are the light” i setlisten men å andra sida får vi ”I remember every kiss” i en otroligt vacker balladversion som snyggt glider över i ”Your arms around me”. Och lika snygg är övergången från ”Into eternity” till ”Sipping on the sweet nectar”. Just ”Sipping…” är för övrigt konsertens höjdpunkt, där tänder det till rejält.
Dessutom får vi höra ett antal nya låtar. Låtar som lovar gott inför framtida skivsläpp. Störst jubel blir det dock när Lekman dedicerar en låt till sig själv för länge sedan och drar igång introt till ”Black cab”. Det märks att det är något av en favoritlåt hos den i Lekmans värld initierade publiken.

Betyg: 3

Ännu ett fantastiskt Way Out West

Så är jag tillbaka efter helgens besök i Göteborg och Way Out West. Det var en mycket fin helg med många bra konserter. Bäst var, naturligtvis, Håkan. Det var magiskt och galet och underbart.
Men det var som sagt mycket som var fint, och då inte bara band och artister, och skulle jag räkna upp allt skulle det bli så långt att ingen orkar läsa det ändå. Så jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att Way Out West ännu en gång vunnit titeln som årets bästa festival. Det var fantastiskt. Som vanligt.

Lite recensioner och sånt kommer dyka upp under veckan. Eftersom jag lämnade datorn hemma under helgen har jag inte hunnit börja skriva på dem än, men de kommer.

Mot Göteborg!

Imorgon är det dags att bege sig till ytterligare en festival. Då sätter jag mig på tåget till Göteborg för att besöka Way Out West. Förhoppningsvis ska det bli lika trevligt som vanligt.
Vad jag ska se? Så mycket om möjligt hoppas jag. Kommer i stor utsträckning låta magkänslan styra vad jag går och kollar på, något annat går inte att göra med ett så högkvalitativt program att jobbgia krockar uppstår nästan hela tiden. Även om det naturligtvis finns några grejer som är måsten (framförallt Håkan, Jens Lekman och The Drums).

Vem vet, kanske ses vi i slottsskogen eller på någon av klubbarna. Annars återkommer jag här när jag är tillbaka från Göteborg.

Snart dags för Way Out West

Idag är det måndag. Men det är inte vilken måndag som helst, det är starten på den vecka som avslutas med Way Out West. Därför har vi satt ihop en liten spotifylista med fina grejer som spelar på festivalen (exklusiva klubbartisterna, med tanke på hur få av dem man kommer hinna se kändes listan mest deprimerande när de fanns med). Så varsågoda, här har ni Klubb Perfektions Way Out West 2010

Fantastisk avslutning - i dubbel bemärkelse

The Hives
Hives är ett utmärkt val som avslutare av Putte i Parken 2010. De är ett utmärkt val som avslutare av vilken festival som helst. Jag har sett dem ganska många gånger vid det här laget och de har alltid levererat. Så även ikväll. Jag har visserligen sett dem bättre än ikväll, de överträffar inte förväntningarna som de gör när de är som allra bäst. Men å andra sidan är förväntningarna nu för tiden så löjligt höga att de är svåra att överträffa. Och även ett Hives som inte når sitt absoluta max är ruskigt bra, c’est magnifique som fransmannen hade sagt.
Redan när ljusskylten tänds upp och bandet gör entré i sina stiliga svarta uniformer med vita baskrar och, inte minst, vita knästrumpor känner man att det här kommer bli grymt.
Howlin’ Pelle är naturligtvis som Howlin’ Pelle alltid är, en lysande frontman och publikdomptör som är som född för att stå på en scen. Efter att ha döpt om alla i publiken till Alfred och Linda (för att det blir lättare för honom om alla heter likadant) forsätter han naturligtvis på sitt vanliga självförhärligande och narcissistiska vis konserten igenom. Dock ljuger han lite när han säger att Hives aldrig spelat i Karlskoga tidigare. De spelade här på den gamla stadsfestivalen Stranddagarna något av åren kring millennieskiftet när de turnerade på ”Veni, vidi, vicious” och ännu inte slagit utomlands. Hur jag vet det? Jag var där, så gammal är jag.
Nåväl, precis som väntat är publiken på redan från början och i princip varenda låt renderar i antingen stort jubel, allsång, vilt röj eller alla tre samtidigt. Allra bäst går naturligtvis alla hits hem, kanske framförallt ”Walk idoit walk” som verkar vara något av en favorit hos Karlskogapubliken (själv tycker jag dock låtarna från Black and White Album som är bäst ikväll). Vi får även höra ett par nya låtar, de är helt okej och ska nog kunna växa ut till grymma livenummer de också bara min lyssnat in sig lite på dem. Dock känner jag mig lite gammal när de spelar ”a.k.a I-D-I-O-T” från första skivan och jag är den enda i närheten av mig som kan sjunga med i låten.
Konserten avrundas med en ”Return the favour” som aldrig vill ta slut. Det är en fantastisk på konserten och en fantastisk avslutning på festivalen.

Betyg: 4

Kort men naggande gott

Kite
För att vara cirkusscenen är det en ganska stor skara som samlats för att titta på Kite. Något som är välförtjänt då Kites musik är alldeles utmärkt. Live blir den dock ännu bättre då de syntiga och gött basiga låtarna får blomma ut i all sin tyngd. Basen känns i hela kroppen och de förhållandevis tunga beatsen rullar ut över asfaltsplanen.
Störst respons från publiken får, naturligtvis, Tom Paxton-tolkningen ”I give you the morning”. En, måste erkännas, smått underbar låt. Men publikresponsen är god överlag och Christian Berg och Nicklas Stenemo bör känna sig nöjda med konserten. En konsert som är ganska kort, bara omkring en halvtimme inräknat extranumren, jag hade gärna sett mer.

Betyg: 4

Glödande rockexplosioner

Bruket
När spelningen avslutas med en cover på Eldkvarns gamla hit ”Pojkar, pojkar, pojkar” har vi fått se en jäkligt ösig och jäkligt bra spelning där det känns som om bandet verkligen ger allt för att rocka. För rockar det gör det, som fan dessutom.
Det är tur att det regnat ett par dagar innan för bandet levererar sina små rockexplosioner med en nerv och glöd som i annat fall hade kunnat sätta eld på skogen på kullen. Fortsätter Bruket brinna för rocken med den intensitet de gör ikväll och leverera lika magnifikt ösiga och glödande konserter kommer de gå en ljus framtid till mötes. Och även om de aldrig kommer bli mer än Fagerstas näst mest framgångsrika rockband och för alltid på ett eller annat sätt kommer förknippas med ett annat ganska framgångsrikt band från samma ort (som för övrigt står och tittar på konserten bara några få meter ifrån mig, hur coolt är inte det?) så har de alla möjligheter att bygga en lång och framgångsrik karriär.

Betyg: 4

Mer nedanför scenen än på den

Andreas Grega
Redan i första låten är Grega nere och vandrar runt bland publiken och hoppar i den stora vattenpöl som bildats i dalen efter föregående dagars regnande. Det sätter tonen för resten av konserten. Han spenderar sedan mer tid nedanför scenen än på den, han gör en mängd utflykter bland publiken, vattenpölshoppandet återkommer ett par gånger (och för varje gång får ha med sig fler och fler fans ut i vattnet) och ett tag framemot slutet dansar han ända bak till ljudtornet och tillbaka. Man kan utan att ljuga säga att det här är en artist som bokstavligt talat festar med publiken. Nog för att man då och då ser artister som hoppar ner i diket framför scenen men det här är nog första gången jag ser någon som faktiskt klättrar ut i publikhavet och dansar och festar med sina fans. Det känns inte heller påklistrat eller som en spelad grej utan Grega känns riktigt laddad och verkar ha genuint roligt under konsertens gång. Det är fruktansvärt roande och publiken gillar det förstås. Överhuvudtaget känns det som en i många avseenden unik konsert, det är nog både första och sista gången man ser en spelning där huvudpersonen klättrar ut i publiken för att tillsammans med publiken hoppa i en stor vattenpöl. Det är kul att ha sett och fruktansvärt underhållande.
Utöver sina många utflykter i publiken hinner Grega även med att agera allsångsledare, klättra ungefär så högt det överhuvudtaget går att komma i scenkonstruktionen, stagediva (med tillhörande crowdsurf naturligtvis) ett par gånger och naturligtvis framföra sina svängiga låtar. Han är lite hes men det gör inget, Andreas Grega är i sanning en underhållare och estradör av rang, en artist som bör upplevas live. En fruktansvärt kul konsert att ha sett.

Betyg: 4

Trevlig stund i solen

Kristoffer Ragnstam
När jag slår upp lokaltidningen dagen efter Kristoffer Ragnstams spelning på Putte i Parken möts jag av omdömen som lojt, oengagerat och att han verkar tycka att han är för bra för att spela inför en ganska liten publik och en hoppborg. Så upplever jag inte alls konserten. Det lokaltidningen upplever som lojhet upplever jag snarare som små humoristiska betraktelser och en charmig tankspriddhet. När han pratar om det absurda i att spela för en hoppborg upplever jag det snarare som ett ironiserande just kring det absurda i att spela för en hoppborg, inte en längtan efter ett större sammanhang. Sen bör det naturligtvis sägas att publiken som så många gånger förr under den här festivalen är på tok för liten, men vi som är där får en angenäm stund i solen. Det är en spelning som trevlig och bra och som många fler borde ha gått och tittat på. Det hela avslutas med en skönt nedtonad och nedsaktad version ”Breakfast by the mattress”, den är grymt bra.

Betyg: 3

Bra, men inte i toppform

Mixtapes & Cellmates
För första gången på länge skiner solen över den gamla idrottsparken upp på kullen. Det är naturligtvis underbart. Riktigt lika underbart är kanske inte konserten som pågår på scenen. Det är bra, de ringande gitarrattackerna och de undersköna popmelodierna sitter precis där de ska och låtmaterialet är naturligtvis oklanderligt. Men Mixtapes & Cellmates känns inte riktigt på tårna. Om det beror på den tidigare timmen, den tyvärr ganska lilla publiken (varför drar alla de bästa banden på den här festivalen så lite folk när dynga som Hoffmaestro och Takida drar mängder av folk till scenerna?) eller något helt annat kan vi bara spekulera i, men något är det som gör att bandet inte är i sin allra bästa form.
Det är bra. Men med tanke på hur lysande albumet Rox från i höstas är hade jag skyhöga förväntningar. De infrias inte riktigt den här eftermiddagen. Men sannolikt är det också att en konsert med Mixtapes & Cellmates avnjuts bäst på en mörk och trång klubb en sen kväll snarare än på en stor gräsmatta som badar i solsken. Jag ser fram emot att få se dem i en sådan miljö.

Betyg: 3

Börjar bra, men sen blir det segt

Public Image Ltd.
Det är inte riktigt så lökigt och trött som jag hade väntat mig. Jag hade en skräckbild i huvudet av att John Lydon skulle vara totalt ointresserad, stå och mumla fram låttexterna och att det hela mest skulle kännas just lökigt och kanske lite tragiskt. Så är det dock inte. Det är väl inte direkt bra, men långt ifrån vad man hade befarat.
Första låten är till och med riktigt bra men sedan gör konserten ett rejält dyk. Det mesta som spelas efter den första låten låter ungefär likadant och det blir rätt segt och tråkigt. Det känns till stor ganska mycket som en dag på jobbet för bandet. Lydon med kollegor står mest bara där, något som varken låtmaterialet eller leveransen av detsamma inte riktigt håller för. Dock är det väl inte så konstigt att den där riktiga gnistan uteblir med tanke på att det är väldigt lite folk som har sökt sig upp till IP för att titta på PiL. Ett mer än lovligt tomt IP är nog inte särskilt inspirerande. Anledningarna till den skrala publikuppslutningen är nog många men framförallt så är det nog så att PiL inte är en bokning som tilltalar PIP:s primära målgrupp, och så kan man ju fråga sig hur relevanta och spännande de känns 2010. Dock ska bandet ha en eloge för att de inte säckar ihop totalt utan ändå försöker ge de fåtaliga fansen valuta för pengarna. Det tyder på en proffsighet och omtanke om fansen som är fin på något sätt.
Jag tröttnar dock efter en dryg halvtimme då det mesta låtit i stort sett likadant och jag kommer på mig själv med att stå och fundera på massa annat än själva spelningen. Då går jag därifrån och går hem och lägger mig.

Betyg: 2

Festivalens intensivaste fest

Maskinen
Största publiken vid Lilla IP hittills, och antagligen för hela festivalen, har samlats framför scenen när det är dags för Frej och Herbert att äntra scenen. Redan när de kliver in på scenen i sina svarta hoodies med den välbekanta Maskinen-loggan på bröstet är partyt i full gång framför scenen och det idoga regnandet tycks inte röra publiken i ryggen. Festen fortsätter sedan hela konserten igenom och hits som ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)” och ”Segertåget” är nära att välta hela den gamla åsen.
Maskinens hybrid mellan hiphop och dansmusik är minst sagt effektiv och samtidigt oerhört svår att värja sig emot. Det kanske inte är festivalens största fest sett till hur många som är där (även om publiken som sagt är Lilla IP:s största) men det är antagligen den mest intensiva. Och inte blir det mindre intensivt av att både Frej och Herbert riktigt sprakar på scenen där de studsar omkring framför projektioner på djur och triggar publiken till att röja mer och mer, hårdare och hårdare. Det är, kort sagt, en jävla energi både på scenen och framför densamma.
Det är ett fenomenalt party Maskinen lyckas ställa till med.

Betyg: 4

Inte min påse, men festivalens coolaste gästande

Bloody Beetroots
Det ska sägas direkt att det här är inte min grej musikaliskt. Publiken verkar dock gilla det. Dalen är hyfsat välfylld och halva publiken studsar konstant upp och ner. För mig som inte är något större fan av musiken blir det dock rätt enformigt efter ett tag, mycket låter på i mina öron på ett ungefär likadant och det händer inte så jäkla mycket.
Att Dennis Lyxzén kommer in och gästar på den gamla Refusueddängan ”New noise” är dock naturligtvis stencoolt. Även om jag själv aldrig fattat grejen med varken Refused eller den typ av musik de spelade inser jag att det är rätt stort att ha sett Lyxzén framföra den låten. Och att jag kommer kunna reta mina vänner som gillar Refused med att ha sett det.

Betyg: 2

Pop, punk och politik

Invasionen
Dennis Lyxzén och hans mannar i Invasionen jobbar på bra i regnet och levererar sin kombination av punk och pop med energi och intensitet. Något som tycks uppskattas av publiken framför scenen då de trots regnet och den kalla vinden entusiastiskt röjer loss till musiken.
Låtarna finns kanske inte så mycket att säga om, det är småpunkiga poplåtar med texter på svenska. Låtarna är bra utan att vara fantastiska men framförs med en glöd som får dem att växa till riktiga rackarrökare live. Kryddat med en väldigt bra cover av Deportees fjolråshit ”Under pavement the beach”, eller ”Under gatan en strand” som den heter i Invasionens tappning. Naturligtvis hinns även lite politik med, det är ju trots allt Lyxzén som står scenen. Efter att ha uppmanat publiken att njuta av upproret medan de är unga för ”det blir inte lättare att vara punkare när man blir äldre” fortsätter nämnde Lyxzén efter ytterligare några sånger med att droppa den smått fantastiska repliken ”Borgarsvinen måst’ bort. Utan socialism inga rockfestivaler”.

Betyg: 4

Låter bättre än nånsin

Hästpojken
Redan i början av spelningen slår det mig att så här bra har Hästpojken aldrig låtit tidigare när jag sett dem live. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det men kanske är det nytillskotten av musiker, kanske är det de nya låtarna eller kanske är det helt enkelt bara ljudanläggningen som är bättre. Dessutom känns Martin mer avslappnad och bekväm än vad jag någonsin sett honom. Han verkar trivas på scenen och droppar den ena onelinern efter den andra i sina för dagen ganska charmiga mellansnack. ”Står de och väntar på Takida?” funderar han syrligt kring den folksamling som börjar samlas vid stora scenen som ligger precis bredvid den scen Hästpojken har till sitt förfogande.
Sen är naturligtvis musiken strålande. De nya arren lyfter verkligen de gamla låtarna (Matti Ollikainen på piano är nog bandets bästa värvning sen sist jag såg dem) och de nya låtarna är tja, riktigt bra poplåtar helt enkelt. Störst jubel för eftermiddagen får inte helt oväntat vinterns hit ”Gitarrer och bas, trummor och hat” men publiken verkar uppskatta hela konserten. Spelningen avslutas naturligtvis som alltid med ”Caligula”, ett lysande livenummer som på ett snyggt sätt knyter ihop konserten.

Betyg: 4

En konsert med många höjdpunket, och en extatisk avslutning

[ingenting]
Konserten öppnas med gamla rökaren ”Punkdrömmar” men sedan domineras setlistan, med några undantag, av låtar från fjolårets fantastiska album ”Tomhet, idel tomhet”.
Vi är inte jättemånga som samlats precis framför scenen men det är å andra sidan relativt välfyllt på sidorna i dalen. Något som också Christopher Sander uppmärksammar då han uppmanar de som samlats där att komma ner. Att de flesta väljer att sitta kvar i slänterna verkar dock inte röra [ingenting] i ryggen utan vi bjuds på en riktigt fin konsert där det enda som går att klaga på är vädret. Som sagt dominerar låtarna från ”Tomhet..”, minns jag inte helt fel får vi höra alla sångerna från skivan utom ”Lång väg hem” och den långa ”Låt floden komma” (möjligtvis saknas ”Tack.” också men där är jag osäker). Att senaste skivan dominerar är ett smart drag då det är deras bästa och mest helgjutna skiva hittills och att det dessutom kryddas med några av de bästa låtarna från de tidigare skivorna och, inte minst, Sibillie Attars ljuva sångröst gör naturligtvis anrättningen ännu smaskigare.
”Bergochdalbanan” och ”Dina händer är fulla av blommor” är två av konsertens många höjdpunkter. De är andlöst vackra och berörande när de spelas efter varandra strax för slutet. Slutet ja, konserten avslutas med en fullkomligt extatisk ”Halleluja!”, den är precis så magnifik och laddad och makalös som man hade hoppats på. Just där och då finns inget annat, man står bara och gapar av häpnad över hur jävla bra det är. Det är en magisk avslutning.
Sedan kliver förvisso Sander och hans mannar in på scenen och spelar ”Lisa sa” som extranummer, till glädje för de två killar som genom hela konserten konstant önskat den låten efter varenda låt (sannolikt är det också på grund av dessa två just den låten väljs som extranummer). Men det kunde spelar ingen roll, ”Hallelulja!” är den naturliga finalen, det är den urladdningen man kommer bära med sig som det extatiska slutet på en fantastisk konsert.

Betyg: 4

Precis som man vill ha det

Billie the Vision and the Dancers
Det här är precis så som man vill att en Billie-spelning ska vara. Publiken dansar, det sprids värme och kärlek på kullen och sångaren Lars Lindquists smånaivistiska och skönt humoristiskt förvirrade mellansnack sitter precis där de ska. Ändå lyfter aldrig riktigt konserten till de riktiga höjderna. Antagligen beroende på det inte helt inbjudande vädret och den relativt tidiga timmen, Billie the Vision and the Dancers är först ut denna festivalens tredje dag.
Men visst är det bra, nämnde Lindquist bjuder in publiken att sjunga med, pratar om Anders Lundin och sjunger sina texter om Pablo & Co samtidigt som resten av bandet tonsätter det hela med en säkerhet och spelglädje som övertygar. Nämnas bör också att i duetten “overdosing with you” sjunger Fia Janninge nästan otäckt likt Annika Norlin (som sjunger sången på skiva), hade man blundat hade man nästan kunnat tro att det var Annika som stod där på scenen.
Även om det där sista lyftet inte kommer blir det ändå ett dansparty i det regn som börjar falla en bit in på konserten. De rytmer som bankas fram på diverse slagverk är svåra att värja sig emot och man går därifrån med ett leende på läpparna.

Betyg: 3

Stor fest på kullen

Teddybears
Showen är en de visuellt sett snyggaste och mest genomtänkta på hela festivalen. Allt ifrån björnmaskerna till förvrängningen av Patrik Arves röst sitter precis där det ska och skapar en totalupplevelse där det visuella är minst lika viktigt som musiken. Med det inte sagt att musiken är oviktigt, det är ju trots allt en konsert vi tittar på, men det känns verkligen att Teddybears arbetat med helheten. Allra snyggast är enligt mig den glittriga björnmask som en av bröderna Åhlund kommer in med en bit i konserten och drar av ett gitarrsolo.
När man dessutom backar upp det visuella med ett pärlband av hits och partydängor i stil med ”Rocket scientist”, ”Get mama a house”, ”Little Stereo”, ”Hey boy”, ”Rock’n’roll high school”, ”Cobrastyle” och ”Punkrocker” förvandlas naturligtvis toppen på kullen till en stor fest som höjer temperaturen i den småkyliga natten med åtskilliga grader. Det blir en konsert där nästan varenda låt renderar allsång (vilket i och för sig kan bero på att låttexterna ofta visas på ljusskärmarna bakom bandet) och där publiken festar från första tonen till den sista. Det är naturligtvis låtar som aldrig kommer betraktas som klassiker eller mästerverk men i sammanhanget fungerar de mer än utmärkt. Själv är jag mest nöjd över att gamla ”Automatic lover” spelas, den gör mig smått nostalgisk där jag står i natten och betraktar skådespelet på scenen. Både Rigo (eller Rodde om vi ska fortsätta på nostalgispåret) och Swingfly kommer in och gästar på några låtar var och lyckas höja temperaturen ytterligare. Det är en löjligt underhållande konsert och det känns som att festen på den gamla idrottsanläggningen aldrig vill sluta. Exakt vilken låt som ställer till störst party i publiken går inte att säga, det pågår liksom hela tiden.
Konserten avslutas med ”Punkrocker” och ett stort konfettiregn (varav ungefär hälften av de silverfärgade konfettibitarna fastnar på den ostrategiskt parkerade, och efter dagens regnande blöta, turnébuss som står vid sidan av scenen), det är magnifik avslutning på en fantastiskt underhållande konsert.

Betyg: 4

Överraskar positivt, till en början

Kashmir
Jag måste säga att jag överraskas positivt av Kashmir. Åtminstone till en början. Efter att bara ha snabblyssnat på några låtar på Spotify hade jag inga högre förväntningar utan trodde att det skulle vara rätt segt och tråkigt. Men det är lite mer sväng än väntat och danskarna lyckas få till en rätt schysst stämning och överlag känns det stabilt.
Dock blir det lite tråkigt i längden. För mig som inte lyssnat något på Kashmir innan flyter många av låtarna ihop och mycket låter likadant. Lite mer mellansnack och introduktion av låtarna hade varit önskvärt.

Betyg: 2

Full fart och stabilt

Timo Räisänen
Det är naturligtvis gasen i botten och fullt ställ redan från början. Det är ju trots allt Timo Räisänen vi pratar om, har den mannen något annat läge än att tokköra hela tiden? Visst kan det bli lite mycket ibland och i vissa låtar känns det som att både Timo och bandet försöker lite för mycket men på det stora hela är det ganska befriande att någon brinner så mycket för att ge publiken vad den vill ha att han är energisk som en duracellkanin hela tiden varje gång. Nu är inte det här någon fantastisk Timo-konsert men det är habilt och publiken är med hela vägen. Mest i hitsen naturligtvis. Den smale göteborgaren får ett fantastiskt gensvar från publiken och här märks det tydligt att han gått och blivit folklig genom sitt idoga turnerande och medverkan i diverse tv-program.
Personligen tycker jag det äldre materialet, från framförallt de två första albumen, fungerar bäst. Som exempelvis den avslutande ”Fear no darkness promised child”, det är en grym avslutning, om han kunde nå de nivåerna oftare under konserten hade betyget blivit högt. Men det gör han inte riktigt utan stundtals känns konserten som att den går lite på rutin, trots den hela tiden höga intensiteten. Dock kunde han gärna få plocka bort covern på Radioheads ”Creep” från setlisten. Den sänker mest bara tempot och han lyckas inte heller riktigt ladda låten med något nytt och eget. Åtminstone inte den här kvällen. Vill han ha med en ballad från coverskivan borde han välja ”Whitout you” istället. Den lyckas han, åtminstone på skiva, ladda med en smärta och desperation som känns ända in i hjärtat. Den hade varit kul att få höra.

Betyg: 3

Hittills bästa konserten, men minsta publiken. Skämmes!

This is Head
Ibland skäms jag lite för Karlskoga. Det här är en sådan gång. Några minuter innan konserten börjar är jag i princip själv framför scenen, när det börjar räknar jag till tio personer och en fotograf. Det är med andra ord sannolikt festivalens minst publik som tagit plats framför cirkus för att titta på This is Head. Och kvällen innan var det enligt uppgift massor med folk på Europe, skämmes Karlskoga!
Vi som tagit oss dit blir dock rikligt belönade. Det är en fantastiskt bra spelning vi får se. Det är svängigt och hypnotiskt, man dras liksom in i de, oftast, instrumentala låtarna från vårens album ”0001”. Allra bäst är det när de egensinniga ljudmattor som fyller luften nere på det som i vanliga fall är en parkeringsplats utvecklas till rent oljud. Som i den smått magnifika finalen där all bandets energi kanaliseras till att få det att låta så mycket som möjligt och gitarrens ringande blir så öronbedövande och massivt att det är som att springa rakt in i en vägg. Då är det magiskt.
Så som sagt, skämmer Karlskoga för att ni inte var där. Ni missade en festivalens största upplevelser och allra bästa konserter.

Betyg: 4

Regnet sabbar stämningen

Monty
Konserten inleds precis som albumet med ”Skrik mitt namn” och visst skriker publiken som står längst fram Montys namn. Det gör de trots att himlen öppnat sig och regnet formligen öser ner över oss som tittar på konserten. Det är synd att vädret är som det är, Monty avnjuts bäst i solsken och hade vädret varit fint hade det varit en toppenkonsert. Hitsen, både de reella potentiella, betas av en efter en och de nyligen nämnda fansen längst fram uttrycker sin entusiasm genom både sång, dans och lite skrik. Ett par låtar från skivan, bland annat den fina ”Det stora allvaret”, utelämnas förvisso men istället får vi höra en ny låt med en refräng samplad från Coronas gamla eurohit ”Rythm of the night”. Den är faktiskt inte helt dum och jag skulle gärna höra en studioversion av låten.
Men så var det som sagt det här med regnet, det förbannade regnet, efter ett tag regnar det så man undrar vad man gjort för att förtjäna detta och efter ytterligare en stund känns det som att man håller på att dö. Monty och hans kompband Segelsällskapet lyckas inte besegra regnet men ger oss ändå en stabil konsert. Vi får aldrig höra fina Rihanna-covern ”Paraply”, trots att textrader om att någon öppnat skyn känns högst relevanta i sammanhanget. Istället blir vi serverade den lika fina Beyoncé-tolkningen ”Gloria”, från samma EP, som extranummer. Det är fantastiskt vackert.
Men kanske borde Monty skippat solglasögonen han bär genom hela spelningen, de känns smått provocerande med tanke på det skyfall som plågar konserten.

Betyg: 3

Docenterna värmer i regnet

Docenterna
När Docenterna har de oddsen emot sig. Det regnar, och har gjort så hela dagen, publiken är ganska liten (sannolikt beroende på regnet) och förutsättningarna för en konsert är helt enkelt inte de bästa.
Joppe börjar dock spela ett riff som, enligt honom själv, ska locka fram solen. Det lyckas väl inte riktigt men efter ett par låtar slutar det faktiskt regna. För en liten stund åtminstone. Och redan där, i första låten, känner man att det här är ett band som är så rutinerat och proffsigt att de har möjlighet att besegra de dåliga oddsen. Bandets småpunkiga popsånger värmer i regnet och man blir på gott humör av att titta och lyssna på det. Delvis beror det goda humöret på att bandet själva faktiskt verkar ha roligt på scenen, vilket smittar av sig till publiken. Det småskämtas med de tappra själarna längst fram, bjuds på faktiskt ganska roliga mellansnack utstrålas spelglädje under låtarna. Att man dessutom liknar både sig själva och publiken med Ferraris med nya regndäck och att det bara är att köra istället för att beklaga och gnälla på vädret bidrar också till den goda stämningen. Det hade varit så lätt för dem att som de gamla rävar de är med hundratals konserter bakom sig att resignera inför regnet och göra en oinspirerad konsert, en dag på jobbet. Men istället känns det som att de se regnet som en extra utmaning, som något som ger dem en extra motivation att gå ut och göra en riktigt bra spelning. Det hedrar dem.

Betyg: 4

Det kommer mera

Där hade vi alla recensioner för onsdagen. Recensioner för övriga dagar dyker upp senare under veckan.

Ibland krävs inte mer

The Mary Onettes
Mary Onettes kliver ut på scenen och inleder konserten med ”Puzzles”, öppningsspåret från lysande fjolårsskivan Islands. Tyvärr är publiken som samlats framför cirkusscenen nästan pinsamt liten men jönköpingskvartetten levererar ändå en gedigen konsert.
Bandet framför en väl avvägd mix av gamla och nya låtar och även om låtarna från Islands generellt sett är bättre än det äldre materialet så är de äldre låtarna rockigare och får igång publiken mer varför dynamiken blir utmärkt. Det enda jag saknar är egentligen ”Symmetry” men det vägs upp av att de spelar en lysande version av ”Once I was pretty” (för övrigt deras bästa låt i min mening).
Visst kan man tycka att de inte gör så mycket mer än att stå där spela låtarna rakt upp och ner, men ibland är det allt som krävs. En mycket bra konsert. En av dagens allra bästa.
Dessutom måste man ju älska den dekadens sångaren Philip Ekström utstrålar då han ogenerat halsar ur sin medhavda vinflaska.

Betyg: 4

Småfånigt men underhållande spektakel

Skinny Puppy
Konserten börjar med att vad som ser ut som en missbildad stjärngosse haltar in bakom en gåstol och börjar rossla fram någon sorts domedagstext framför ett stenhårt syntbeat, allting framför en projektion av någon sorts mardrömslik korridor.
Ni hör ju. Det är fruktansvärt fånigt, men också löjligt underhållande. Musikaliskt förstår jag ingenting men det är en jäkligt snygg och visuell show. Visst är det suggestivt och på sitt sätt rätt coolt emellanåt men lika ofta står man och ler lite menande åt spektaklet. Det är liksom blod och burar och rykande stjärngossestrutar och jag vet inte vad. Det är dystopiskt och det är domedagsstämning men det är också väldigt gulligt. Det finns liksom något djupt sött med medelålders män som hoppar runt i masker, väser fram domedagsvisor och dessutom gör det på allvar.
Men det är som sagt väldigt underhållande och stundtals känns det som att Skinny Puppy iscensätter 90 minuter rent vansinne. Och det är ju show liksom. En intressant upplevelse om inte annat.
Det är kul att ha sett men hur betygsätter man något sånt här?

Betyg: 4

Euforisk hitkavalkad

The Ark
Ola Salo och hand mannar kan ha festivalens läckraste scenbygge. Med skärmar och trappor värdigt ett arenaband kliver bandet upp på scen och fyrar av hit efter hit. Ola är som bekant en lysande estradör med vad som tycks vara en medfödd talang för att stå på en scen. Dessutom händer något med låtarna i liveformatet. Vad som på skiva med några undantag är ganska identitetslös bastard av rock, pop och glam förvandlas här till sprakande bomber som exploderar ut över kullen. Inledningen på konserten är euforisk och hit efter hit skickas ut över den inte helt svårflörtade publiken.
En bit in i konserten sker ett klädbyte, bandet byter från vad som verkar vara ett polkagristema (där Jeppsson var stiligast med sin polkagrisfrack) till svarta dräkter med något vitt mönster på, och då bromsar dessvärre konserten in en aning då man spelar en rätt såsig musikalpsalm från senaste skivan. Det är förvisso tillfälligt då ”Prayer for the weekend” och framförallt ”It takes a fool to remain sane” snabbt vänder upp skutan på rätt köl igen. Men man når inte riktigt samma euforiska höjder under denna andra akt utan tempot känns generellt något lägre än under den rent glödande inledningsakten. Delvis för att det nya material som trängt sig in i den hitkavalkad konserten utgör inte riktigt håller samma klass som tidigare hits. Framemot slutet av akten börjar man dock närma sig första aktens höjder då ”One of us is gonna die young” (genialt sammanvävd med Alphavilles ”Forever young”) är ett party från början till slut.
Lagom till extranumren sker ännu ett klädbyte (till guldjackor!) och här lyfter konserten ännu en gång till euforiska nivåer. ”Absolutely no decorum” är magnifik men det allra bästa är dock sparat till sist. Hymnen ”Calleth you, cometh I” är rent episk och det regn som börjat falla snarar förstärker intrycket än stör, det symboliserar på något sätt förlösandet av de uppdämda känslor som får sitt uttryck i publikens allsång . De minuter låten pågår är magiska och man vill aldrig att den ska sluta. Men gonggången ringer, konserten, eller förlåt hitkavalkaden, är över och publiken börjar vandra ner från IP, bort från ”vår egen regnbågsfestival” som Ola kallade det när en regnbåge visade sig på himlen. Kanske är det ingen slump att det var under just The Arks konsert den gjorde det.

Betyg: 4

Avslutningen höjer betyget

Oskar Linnros
Oskar Linnros snygga poplåtar är onekligen effektiva, även om ljudet är så där under stora delar av spelningen så har den gamle Snook-mannen publiken i sin hand redan från början. Eller egentligen redan innan konserten börjat. Publiken är med andra ord taggad och det både dansas, klappas takten och sjungs med till de flesta av låtarna.
Känslan är dock att det där sista lyftet inte riktigt finns där. Även om den relativt store folkmassa som samlats vid scenen, herr Linnros är onekligen populär även hos de breda folklagren, är på och älskar det de ser så är känslan att det skulle kunna vara ytterligare lite bättre. Det är först när Linnros säger att det ”är dags att sparka igång den här jävla kvällen” (och därmed delvis bekräftar känslan av att det inte riktigt lyft) och kör igång ”Ack, Sundbyberg” som det lyfter sig en nivå. När spelningen sedan avslutas med den magnifika kombon ”17 år/Från och med du” kommer det sista lyftet, och när övergången mellan låtarna kommer formligen lyfter det imaginära taket. Här tänder det till ordentligt och betyget lyfts ett snäpp.

Betyg: 4

En kvart med mersmak

Skilla
Jag ser bara en knapp kvart av Skillas framträdande, naturligtvis för lite för att sätta ett betyg, men det jag ser är väldigt bra. Det är energiskt, intensivt och låtarna sitter där de ska. Sångerskan Nina Christensen är dessutom en smått lysande frontkvinna, med en naturlig coolhet och utstrålning värdig en stjärna äger hon scenen tillsammans med sina bandkamrater. Det är, som sagt, väldigt bra och Skilla är ett band vi kommer höra mer av i framtiden.Utgår man ifrån att hela spelningen var lika bra vore det en klockren fyra i betyg.

Vuxet och värdigt

Tomas Andersson Wij
”Visst känns det tryggt att vi har ett kravallstaket” säger Tomas Andersson Wij och ironiserar över den klena publikuppslutningen. Den stillsamme mannen med gitarr hade dock förtjänat en större publik för det är en fin och stämningsfull konsert vi blir serverade där vi sitter i gräset. Det är dock skönt att slippa det Seven Nation Army-skrålande pack som förstört så många konserter de senaste åren och avsaknaden av dessa ger konserten en känsla av både värdighet och vuxenhet man önskar att man fick uppleva oftare på den här typen av konserter. Allt för ofta störs dessa känslostarka singersongwriterspelningar av någon överförfriskad tomte, inte sällan med tribaltatueringar, som står och brölar längst framme vid staketet. Här känner man istället en väldig värme mellan publik och artist, och de golfapplåder som utbryter efter varje sång är väldigt fina på något sätt.
Överlag är det som sagt en fin och stämningsfull konsert men i några av de fartigare låtarna förvandlas TAW faktiskt till en rockstjärna. Något som bryter av mot det mer lågmälda men fungerar väldigt bra som en kontrast mot detsamma. När så den avslutande ”Blues från Sverige” presenteras passar Andersson Wij på att berömma den lyssnande publiken, och intrycket av värme mellan publik och artist förstärks.

Betyg: 4

Fin start på festivalen

Nu kommer vi börja lägga ut recensioner på det vi såg på Putte I Parken under helgen, vi lägger ut allt i kronologisk ordning och börjar således med Carolina Wallin Perez:

Carolina Wallin Perez
Det är ingen jättestor skara som samlats vid scenen för att se Carolina Wallin Perez inleda 2010 års Putte i Parken. Vi som är där får dock en perfekt start på festivalen med hennes softjazziga laidbackversioner av kents katalog i solskenet uppe på rävåskullen. Extra nöjda verkar kentfansen som samlats längst framme vid kravallstaketet och entusiastiskt skriker och jublar åt varenda låttitel och kan varenda textrad.
Det tillbakalutade anslaget förstärks av att bortsett från nyss nämnda fans längst fram sitter stora delar av publiken ner i gräset och avnjuter den stilla, fina och i ”Om du var här” smått suggestiva konserten. Spelningens allra finaste stunder är balladerna ”Pärlor” och ”Utan dina andetag” som är andlöst vackra. Carolina sjunger med en inlevelse man sällan ser när artister spelar covers och lyckas verkligen förmedla den smärta och ångest som många av låtarna innehåller. Vissa stunder lyckas hon nästan bättre med det än Jocke Berg & Co själva. Hon gör, för att använda en slitet uttryck, sångerna till sina egna.
Någon enstaka låt blir något ointressant och en mer engagerad publik hade resulterat i ett högre betyg, men allt som allt är det en ljuvlig start på festivalen.

Betyg: 3

Slut för i år

Putte I Parken är slut för i år. Armbandet är borttaget från handleden, programbladet är utslitet och man har skaffat sig ett helt gäng nya minnen.
Det kommer dyka upp en och annan recension från festivalen och lite annat smått och gott här under den närmsta veckan. Dock inte idag, ty idag är vilodagen efter festivalen.