Tillbaka från Karlskoga, och idag fyller jag går

Sen ett par dar tillbaka är jag alltså tillbaka i Kalmar efter att ha spenderat helgen i Karlskoga. Det var en trevlig helg, gjorde egentligen inte så mycket utan jag umgicks med familjen och fick lite födelsedagspresenter och så där. En del av presenterna var poprelaterade, närmare bestämt Håkan-boken PS. Lycka till ikväll, skivor med The Crookes och Steget samt lyxboxen med Andres Lokko-böckerna som kom i våras. Lokkoboxen är väldigt väldigt fin kan jag säga.
Även om helgen generellt sett var trevlig så slog det mig hur dött det är där uppe. Vi var ute och åt i lördagskväll och under den dryga timme vi satt på restaurangen var det ungefär tre personer som gick förbi ute på torget. Vill minnas att när jag bodde där uppe beskrev jag skämtsamt ibland stan som ett populärkulturellt ödeland. I helgen som gick kändes det som att är en beskrivning med empirisk täckning. När jag kollade upp om det var något skoj på gång insåg att det hände absolut ingenting av någon som helst relevans under helgen. Inte särkskilt förvånande, jag har ju växt upp där så jag vet ju hur det är, men ändå lite sorgligt på något sätt. Det är ju inte utan att man känner att vi borde göra något med Klubb Perfektion igen, för att på något sätt visa att det finns ett alternativ och att utgång inte behöver betyda att stå och dansa till samma trötta hits och ännu tröttare dansremixer, och att ge människor möjligheten att se något riktigt bra band emellanåt. Jag kan absolut inte lova att vi kommer göra något, det är ju inte bara upp till oss och det är mycket som ska klaffa, men jag kan inte heller neka till att det vore kul att försöka få till något framöver.

På tal om något helt annat så fyller jag som sagt år idag. 25 för att vara exakt. Blir nog inget avancerat firande, just den här veckan råkar jag ha väldigt mycket skoljobb att göra. Men något gott att äta och något glas vin kan det nog bli. Måste väl dock erkänna att just 25 känns lite åldersnojigt och smått ångetsframkallande att fylla, när man var yngre lät det ju alltid så vuxet på något sätt med 25. Fast det väljer jag att inte tänka på riktigt idag, idag lägger jag kraften på att ha en trevlig födelsedag istället.
Hade för övrigt funderingar på att sätta ihop en Spotifylista med den bästa musiken från 1985 för att fira den här dagen. Men sen kom jag på att Sonic redan satt ihop en väldigt fin 1985-lista så jag länkar till den istället: Sonic: 1985

Sedan en stund tillbaka fyller jag år

För 1 timme och 23 minuter sedan blev det den tjugosjunde oktober tjugohundratio (eller enklare skrivet 101027), vilket också råkar vara min födelsedag. För 22 minuter sedan, klockan 01.01, var det exakt 25 år sedan jag föddes.
Återkommer med ett längre inlägg, som även kommer handla om helgen uppe i Karlskoga och lite sånt där, under dagen (som i skrivande stund känns som morgondagen) men skulle ni vilja får ni så klart gratulera redan nu.

Karlskogahelg

Imorgon (torsdag alltså) åker jag upp till Karlskoga, staden jag flytt ifrån, över helgen. I och med att jag fyller år till veckan ska jag upp och bli firad av lite släkt och så där. Vem vet, kanske får jag någon fin poppresent att ta med mig hem. Någon trevlig skiva eller så vore ju inte helt dumt, man kan aldrig ha för många skivor. Eller åtminstone inte för många bra skivor.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget egentligen, hade hade en tanke när jag började skriva men sen blev jag distraherad och tappade den berömda tråden lite grann. Nåväl, jag får ävl återkomma om jag kommer på vad det var.
Men kommer som sagt att befinna mig i Karlskoga över helgen så bli inte chockade om ni ser mig vandra runt på stadens gator. Och skulle någon av er mot förmodan känna igen mig (inte för att jag är olik mig men jag vet ju inte om ni däruppe som läser här ens vet vem jag är) får ni gärna säga hej, är alltid kul att få ansikten på statistiken så att säga och popmusik har jag alltid tid att prata om.

Och nu har det visst börjat snöa också i Kalmar. Fan, jag som precis drygade mig om att vi minsann inte haft någon snö här nere i södern i en kommentar på en kompis blogg.

2 Steg Från Paradise

Ju mer jag lyssnar på ”2 Steg Från Paradise” desto klarare står det att den hör till den lilla skara skivor (ingen nämnd, ingen glömd som man brukar säga) som är fantastiska första gången man hör dem men sedan ändå fortsätter att växa för varje lyssning. Jag föll för den redan vid första lyssningen men ändå har den bara blivit bättre och bättre och krupit närmre och närmre för varje genomlyssning.

Det är en skiva där Håkan både musikaliskt och textmässigt lyckas återknyta till sina tidigare album samtidigt som han tar ett steg framåt och fortsätter förädla och utveckla sin popmusik. Man kan höra spår av både ”Kolikbarn” och ”Edelweiss” såväl som ekon (om än något mer avlägsna sådana) från de två första skivorna i de elva sångerna, men där finns som sagt också en utveckling. En utveckling som känns ny och spännande men samtidigt också lyckas kännas som en naturlig fortsättning på ”Edelweiss”. Man har förfinat och renodlat vissa av de element som fanns på den skivan, skalat av en del annat, lagt till lite nytt och fått fram den här mixen av klassiskt hellströmsk pop, alla de influenser som nämnts i intervjuer och recensioner och ett framåtskridande som visar att Håkan ännu vill utvecklas och hitta nya uttryck.

Det är en skiva i princip helt utan dalar. En skiva som både förvaltar ett arv och pekar ut en riktning för framtiden. Det är fantastiskt bra helt enkelt.


PS. Sa ju att jag skulle skriva om "2 Steg Från Paradise" innan veckan var över, och tänka sig nu har jag hela nio minuter till godo.

Liten försening

Vet att jag lovade att skriva något om 2 Steg Från Paradise här idag. Fast jag känner att jag måste lyssna igenom skivan ett par varv till innan jag kan få ur mig något vettigt om den. Men det kommer bli innan veckan är över i alla fall, det har ni mitt ord på.

Ser fram emot posten imorgon

Känns som det var ett tag sedan jag skrev något här va? Eller så himla jättelängesen var det väl inte i och för sig, men ändå. Men det har inte hänt så mycket, har varit ganska upptagen med skoljobb på sistone.
Men imorgon då kommer det hända något. Imorgon släpps ju 2 Steg Från Paradise. Det känns efterlängtat. Fick precis reda på att den är skickad och på väg så jag ser fram emot att gå och hämta posten imorgon. Kommer säkerligen skriva ett ord eller två om skivan här också, kommer nog inte kunna hålla mig ifrån det.

Igår när jag lyssnade på P3 Pop slog det mig förresten att det i år är 30 år sedan fina skivbolaget Postcard gav ut sin första skiva (hela programmet handlade om det) så idag tycker jag ni borde lyssna lite på Orange Juice

Något att lyssna på

Tänkte jag skulle dela med mig av en spotifylista att lyssna på så här i höstmörkret. Egentligen satte jag ihop lite "på uppdrag" av en halvbekant, men jag tycker den blev ganska trevlig så jag lägger upp den här också.
Varsågoda: http://open.spotify.com/user/nicklasr/playlist/2Tmx0Nh7dlaj6S40bU1FrB

Och ursäkta den kassa titeln på listan, orkade inte vara mer kreativ än så.

En bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Efter att ha lyssnat på den några gånger på senaste Sonic-skivan (fan vad jag har tjatat om Sonic nu ett tag, men det här sista gånge, jag lovar) har jag kommit underfund med att jag är ganska förtjust i Orups nya singel ”Född i november”.
Det är inte alls likt mig. Det är ju inte något jag brukar falla för och bortsett från en kort period i barndomen på 90-talet (och här snackar vi alltså kring 93-94 någon gång) har jag egentligen aldrig gillat Orups musik. Det har på något sätt alltid varit för hitorienterat och många gånger ganska slätstruket. Det mesta han gjort är mer doobidoo än Popcirkus om ni förstår liknelsen. Och jag tycker fortfarande att låtar som ”Magaluf” och ”Då står pojkarna på rad” är ganska fruktansvärda.
Men det är något med ”Född i november” som fångar mig. Jag vet inte exakt vad det är som fångar mig men kanske är det tillbakablickandet mot gångna tider och det något sorgsna temat om att inget varar för evigt. Om ungdomens drömmar och vad som hände sen. Som en sorts lightversion (med betoning på lightversion) av det Håkan gör i ”Tro och tvivel” och aktuella ”River en vacker dröm”. Inga jämförelser i övrigt dock, Håkans sånger är ju minst sagt ett helt gäng snäpp vassare än Orups dito.
Jag känner mig ärligt talat lite förvirrad efter att ha upptäckt att jag är förtjust i låten. Jag vet liksom inte riktigt hur jag sak förhålla mig till det. Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli förtjust i något som Orup gjort. Men den här gången blev jag det, lite lite pinigt kanske men å andra sidan är det ju faktiskt en bra poplåt, varken mer eller mindre.

The Crookes

I början på veckan la Sonic ut en recension av ett band som heter The Crookes på sin hemsida. Det var en recension som gjorde mig nyfiken. Ett högt betyg i kombination med Smiths-referenser och ord som tweedkavajer och popromantiker brukar få den effekten på mig, dessutom var det Per Magnusson som skrivit recensionen vilket än mer förstärkte känslan att det var något jag borde kolla in då han brukar ha ganska ypperlig smak.
Så jag kollade naturligtvis upp den aktuella EP:n på Spotify, och visst stämde känslan av att jag antagligen skulle gilla det. Efter ett par lyssningar kan det nog konstateras att The Crookes är min senaste förälskelse (vilket väl är det 3764:e i ordningen ungefär). En liten höstförälskelse helt enkelt.

Kolla upp dem du också, de är väldigt bra.