Grammis

Var alltså Grammis ikväll. Gick väl nästan exakt som väntat, inga överraskningar där liksom. Personligen kan jag tycka att Robyn fick ett par priser för mycket och att Annika borde fått något. Annika kunde ha fått textförfattarpriset (gick till Håkan) så kunde Håkan ha fått priserna för album (Robyn) och kompositör (Robyn) istället. Missförstå mig inte, jag har inget emot Robyn men jag tycker inte hon har gjort årets bästa album.
Och som sagt, Annika borde definitivt ha fått något pris.

Anna von Hausswolff kunde gott ha fått priset som årets nykomling också (om hon ens var nominerad, har dålig koll där). Fast att Linnros skulle ta hem det var väl ungefär lika oväntat som att solen går upp imorgon bitti.

Avslutningen höjer betyget

Oskar Linnros
Oskar Linnros snygga poplåtar är onekligen effektiva, även om ljudet är så där under stora delar av spelningen så har den gamle Snook-mannen publiken i sin hand redan från början. Eller egentligen redan innan konserten börjat. Publiken är med andra ord taggad och det både dansas, klappas takten och sjungs med till de flesta av låtarna.
Känslan är dock att det där sista lyftet inte riktigt finns där. Även om den relativt store folkmassa som samlats vid scenen, herr Linnros är onekligen populär även hos de breda folklagren, är på och älskar det de ser så är känslan att det skulle kunna vara ytterligare lite bättre. Det är först när Linnros säger att det ”är dags att sparka igång den här jävla kvällen” (och därmed delvis bekräftar känslan av att det inte riktigt lyft) och kör igång ”Ack, Sundbyberg” som det lyfter sig en nivå. När spelningen sedan avslutas med den magnifika kombon ”17 år/Från och med du” kommer det sista lyftet, och när övergången mellan låtarna kommer formligen lyfter det imaginära taket. Här tänder det till ordentligt och betyget lyfts ett snäpp.

Betyg: 4