P3 Guld

Precis som på Grammis fick Robyn för många priser. Årets var helt rätt att hon fick, sett till vad som var nominerat så var Dancing On My Own överlägsen. Däremot skulle hon inte ha fått årets artist och definitivt inte Guldmicken. Guldmicken var i mina ögon så gott som reserverad för Håkan. Bara konserten han gjorde på Way Out West borde ha garranterat en förkrossande seger i den omröstningen.
Kvällens stora skandal är dock att Tove Styrke vann priset som årets nykomling. Den utnämningen devalverar värdet av P3 Guld något fruktansvärt. Tidigare har jag upplevt det som att även om P3 Guld varit ett pris som röstats fram av folket så är det ändå mest människor med ett genuint musikintresse som har röstat, det gar på något sätt varit vårt pris. Att priset för årets nykomling gick till Tove Styrke tyder dock på att den så kallade idolgenerationen (den som tidigare briljerat genom att ge en Grammis för årets låt till EMD) påbörjat ett övertagande även av P3 Guld. Det är djupt oroande och något som, som sagt, devalverar P3 Gulds värde och betydelse. Nu ska man inte dra för stora växlar av ett enda resultat men det är ett första tecken. Ett första tecken på en utveckling jag vill undvika. Jag hoppas att P3 Guld även i fortsättningen ska belöna bra grejer framför det som råkar vara mest populärt för tillfället. Tove Styrke var inte den bästa nykomlingen i år, det tror jag alla som kan något om musik håller med mig om, Tove Styrke vann för att hon var den av de nominerade som den så kallade breda allmänheten var mest bekant med. Det är djupt beklagligt.

Usch vad gnällig jag låter nu. Det fanns ju en hel del positivt med galan också (och då menar jag inte bara att både Hoffmaestro och Swedish House Mafia blev utan priser). Att This is Head vann årets pop var en trevlig överraskning. Trodde faktiskt Radio Dept. skulle ta hem den men kul att juryn (för er som inte känner till det så delas genrepriserna ut av en jury) valde att överraska där, This is Head är definitivt värdiga vinnare där.
Lite tråkigt att Anna von Hausswolff gått lottlös både från Grammis och P3 Guld, Singing From the Grave var ju en av årets allra bästa skivor och borde verkligen ha fått något pris. Men fortsätter hon att leverera som hon gjort i år så är jag övertygad om att hon kommer ta hem massor av priser vad det lider.

Hittills bästa konserten, men minsta publiken. Skämmes!

This is Head
Ibland skäms jag lite för Karlskoga. Det här är en sådan gång. Några minuter innan konserten börjar är jag i princip själv framför scenen, när det börjar räknar jag till tio personer och en fotograf. Det är med andra ord sannolikt festivalens minst publik som tagit plats framför cirkus för att titta på This is Head. Och kvällen innan var det enligt uppgift massor med folk på Europe, skämmes Karlskoga!
Vi som tagit oss dit blir dock rikligt belönade. Det är en fantastiskt bra spelning vi får se. Det är svängigt och hypnotiskt, man dras liksom in i de, oftast, instrumentala låtarna från vårens album ”0001”. Allra bäst är det när de egensinniga ljudmattor som fyller luften nere på det som i vanliga fall är en parkeringsplats utvecklas till rent oljud. Som i den smått magnifika finalen där all bandets energi kanaliseras till att få det att låta så mycket som möjligt och gitarrens ringande blir så öronbedövande och massivt att det är som att springa rakt in i en vägg. Då är det magiskt.
Så som sagt, skämmer Karlskoga för att ni inte var där. Ni missade en festivalens största upplevelser och allra bästa konserter.

Betyg: 4